det kunde varit värre...

tänk på hunden Lajka som de skickade ut i rymden. Det var en stående replik i många år för att hantera olika svårigheter i livet. Men så kom dagar då detta med hunden Lajka på något sätt var mindre bekymmer än det som jag/vi upplevde att vi utsattes för... Jag vet inte om det är sant, Jag skulle själv inte vilja vara hunden Lajka. Jag är nöjd att gå här på jorden och lukta på blommorna, typ... Och samtidigt händer saker som vi hopas på och längtar efter, tror att det ska bli verklighet, och så blir det inte det. Hur hanterar man det? Rycker på axlarna? Biter ihop, eller bara går vidare och tänker, ja ja, det bidde inget med det. Bättre lycka nästa gång. Men så enkelt är inte livet. För i allt som sker, i alla möten, och i alla upplevelser, ger du bort en bit av dig själv, och får samtidigt något tillbaka. Kanske är det så jag känner mig just nu, förvirrad, eller ihopblandad, en soppa där allting i mitt liv ryms i en och samma gryta. Kärlek, längtan, förtröstan, besvikelse, hopp, framtid och historia. Nu vet jag varken ut eller in, fram eller tillbaka. Och det är kanske bra nog som det är . Jag vill ju tro det. Såg en tornsvala häromkvällen som drillade i skyn. Vill vara som den svalan. Men vad är det som säger att jag inte är det eller kan bli det? Vad hindrar mig? Livet är här och nu, det kunde blivit bättre, men det kunde också varit värre. Men det är mitt liv, och det är det livet som jag vill leva...