Jag tvivlar - ofta... Har just förberett predikan inför morgondagen och söndagen. Skapelsen och Johannes Döparen. Den ena om bekymmerslöshet. Gör er inga bekymmer. Ja, det är ju lätt att säga... Jag tycker att jag har många. Men kanske handlar kristenlivet inte så mycket om ett bekymmerslöst liv som om ett tillitsfullt liv. Att när jag gör bort mig, när jag skäms, känner att detta är inte den jag vill vara, så här vill jag inte handla, när jag vill sudda ut vad jag gjort och sagt... Då finns det någon att komma till. Om jag skulle komma på skam inför människor så gör jag det aldrig inför Jesus. Han vet vad jag behöver och tar mig in i sin famn, tröstar och läker, helar och förstår, det ingen annan kan förstå. Det är stort, ändå känns det ibland som om det inte räcker. Att man vill vara älskad inte bara från himlen utan också från en plats på jorden, människans sårbarhet. Längtan.
Och så söndagen som kommer, Johannes Döparen, han känns så kaxig och stor. Men han är ganska liten, så liten att han från sin fängelsehåla frågar sig om detta verkligen var värt det. Var Jesus den som skulle komma? Han måste skicka bud till Jesus för att fråga. Hur många gånger gör inte vi så till varandra... Försöker få svar, försöker utröna varandras känslor... Johannes har hamnat i tvivlets mörker och det gnager i honom. Men budbärarna kommer tillbaka till Johannes med bud från Jesus. De berättar om allt som händer runt omkring Jesus och Johannes får frid. Tänk om vi människor i våra vardagliga, jordiska och himmelska bekymmer kunde få samma frid. Jag vill be om det...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men Jesu ord är inte bara riktade till Johannes lärjungar, utan lika mycket till oss, vi som läser och hör dessa ord, För förutsättning är inte att vi med ögon sett det, utan lika väl att vi med öron hört det. Och där träffar orden dem i anden fattiga som jag: "... och för fattiga predikas evangelium"
/Arne
Skicka en kommentar