om att ta på sig skuld...

Vi satt i bilen på väg till Göteborg och lyssnade tillsammans med barnen på Munken och Kulan. Denna gången handlade det om att Munken skulle förstå varför Jesus ger sitt liv för oss. En vän är en som ger sitt liv. Först när kompisen Mats riskerar sitt liv för Munken i en skolbrand som Munken själv har anlagt så förstår Munken hur det står till med Jesus död - för får skull, för vad vi har gjort. Först tyckte han att allt var så orättvist, att Jesus skulle dö oskyldig, det räckte inte med försäkringarna, att han i alla fall klarar sig på slutet... Det är ju orättvist! Jesus tar på sig våra skulder... Dör för vår skull/skuld...

Samtidigt som vi lyssnar på detta så uppstår ett bråk i baksätet mellan barnen, förvisso inte särskilt ovanligt. Jag säger att jag inser att det är jag som är orsaken till bråket, genom mitt agerande från början. Mot mig vänder sig en blick som tänker precis vad jag samtidigt säger högt - jag är ju värre än Jesus, på att ta på sig skuld... Att se och bryta med sina synder handlar också om att inte ta på mig skuld som inte är min och att kunna förlåta mig själv när jag inte bår upp till toppen varje gång...