utan tro är det svårt att gå på vatten...

eller fäst dina ögon på Jesus...

Det finns en så humor i Bibeln som vi ibland missar. Som idag. Vad är det som händer? Jo, Petrus går på vatten. Han vågar inte tro att det verkligen är Jesus som kommer gående på vattnet, och som ett verklighetstest ber han Jesus att ropa på honom att komma. Jesus ropar på honom. Och Petrus kliver ur båten och går över vattnet för att komma till Jesus. Båten var en bra bit från stranden och sjön är djup. Det är inte gångavstånd till botten precis. Knappast tittade Petrus som vi har lärt oss när vi ska ge oss ut i trafikens farleder, till vänster och till höger och sedan till vänster igen. Nej, han kliver rätt ut och går till Jesus. Men när han kommer fram till Jesus så är det som om verkligheten kommer ikapp honom. Han börjar sjunka.

Varför sjunker han? Jesus kallar honom tvivlare. Jag tycker jag att det är tecken på väldigt stark tro att kliva rätt ut på vattnet i tron om att man ska kunna gå. Men vad får honom att börja sjunka? Jo, han börjar se sig om han ser att det blåser. Då först blir han rädd. Och ropar sen, Jesus hjälp mig!

Du och jag kan också uppleva det som om vår livs farkost är för liten för de stora sjöar som kan blåsa upp ibland, när det känns rangligt och vi inte vet om vi ska kunna hålla oss på rätt köl. Inte konstigt om vi precis som lärjungarna vill ropa ”Jesus, var är du?” Jag vet förresten inte om lärjungarna på det stormiga Gennesaret ropade på honom. Kanske hade de bara fullt sjå med att hålla båten på rätt köl.

Och om det nu är så, att det känns som om livet är som en ranglig båt i storm, vi vet att vi våra egna liv lätt kan komma i gungning av omständligheter som överraskar oss och dom vi inte kan påverka. När det kommer stunder då vi behöver ropa vårt, Jesus hjälp mig. Då berättar evangelium Jesus redan är på väg till oss, där vi kämpar i våra krängande farkoster, redan innan vi har ropat sträcker han ut sin hand till oss. Han går rätt igenom stormarna för att komma till vår räddning. Fast vi kan ha svårt att känna igen honom när han kommer. Precis som lärjungarna i båten, som trodde att de såg ett spöke. Därför ropar han: ”Lugn! Det är jag!” där han kommer gående på vattnet.

Petrus tappar fotfästet när han tittar på vågorna och vindarna i stället för att se på Jesus. Kan det vara så även för oss i vårt eget liv? Att vi fäster blicken mer på det som hotar och drar ner än på det som räddar och lyfter upp? Är det för oss som det förmodligen var för Petrus? Kanske tänkte han, vad i himmelens namn håller jag på med? Människor kan inte gå på vatten… Och så börjar han se sig omkring, se på de rytande vågorna, se hur båten han har lämnat kommer allt längre bort från honom. Han tappar tron helt enkelt. Inte tron på Jesus, för det är ju honom ropar han på efter om hjälp. Men vindarna och vågorna blir hans överman! Ända tills han vänder blicken tillbaka på Jesus. Då får fötterna fäste igen. Det låter lättvindigt att säga att vi ska vända bort blicken från hindren. Men det destruktiva kommer aldrig att vara annat än nedbrytande. Det kommer bara vilja dra oss längre och längre ner. Jesus vill det motsatta. Han hjälper dig och mig att fokusera på det som är liv och ger liv. Han för oss i säkerhet tillbaka till båten igen. Han kan huta åt de stormar som vi inte kan stilla.

Evangelium säger oss idag att vi ska fästa blicken på Jesus. Inte på den och det som vill stjälpa, Svårigheterna, stormarna kan vi inte alltid påverka. Men vi kan få hjälp med att inte sjunka. Och med en tro på Jesus som sträcker ut sin hand mot oss när vi ropar så kan vi stå ännu fastare. När hinder och svårigheter tornar upp sig så vill Jesus hjälpa dig att hitta fokus i det som bär, att vi får sätta vårt fokus på honom. Och skulle vi ändå sjunka ända till botten, så påstår vår kristna tro att han möter oss även där. Var vi än befinner oss så möter oss Jesus med sitt ord: Var inte rädda! Amen