Väldigt vad det smäller

När man är i Kina så smäller det hela tiden. Framför allt på eftermiddag och kväll. I Sverige tänker vi ju att det inte är något ide med fyrverkerier om msn inte kan se dem, för det är ju därför vi gör det. Här smäller man raketer både för det ena och det andra. För att skrämma bort onda andar. Inte minst när det är bröllop. Tomas och jag hade faktiskt också fyrverkeri när vi gifte oss, men mest för att det var vackert, tänker jag, klänningen och smokingen var i alla fall från Kina. Och jag gifte mig i rött som man  ofta gör här. Man gör det dels i klassiskt kinesiskt rött men har också en vit klänning.

Men idag på morgonen då vi skulle åka till järnvägsstationen så kom det ett antal bilar åkande. Lastade med blommor i fina uppsättningar och kinesiska tecken som jag ju inte förstår. De smällde för fyllt. Vi frågade vår chaufför Jenny om det var bröllop på gång. Nej, det är någon dom har dött. Därför smäller man smällare. Jag tänker igen att det har med andar att göra.

Kyrkan har ju länge varit förbjuden i Kina. Idag ser man kyrkor både här och där. Idag det är okej att vara medlem. Men att söka visum till kina som präst är inte så enkelt. Jag skrev hemmafru denna gången, det var enklare och ingen ifrågasatte det heller.

Men det betyder inte att människor inte har existentiella tankar eller frågor. Så avskalad kan nog inte någon människa bli. Det skall bli spännande att försöka lära känna det österländska sättet stt tänka. Med sina drakbåtsfestivaler, raketer, lyckotal och amuletter. Och så mycket mer. Munkar ser vi bland, igår två unga kvinnliga munkaspiranter i grå kläder. Och ofta ett litet buddistiskt altare med offer och rökelse här och där.
Vem är jag, varifrån kommer jag, vad händer med mig när jag dör? Den frågan ställer vi oss nog alla mer eller mindre, med eller utan smällare och raketer...