kinesiska och andra språk - Rena tungotalet

Kinesiska kan kännas som rena tungotalet. På två sätt. Dels svårt att förstå, ja, faktiskt helt omöjligt. Men samtidigt i språket, i hela världen finns en igenkänning. Det handlar om möte och kommunikation. Ord som får liv, som kommunicerar något.

Jag sitter på ett kontor och skriver omgiven av lågmälda människor som jobbar vid sina datorer. Men de talar både i telefon och med varandra. Ibland hör jag hur vissa ord kommer tillbaka oftare än andra. De skapar igenkänning. Jag börjar ana och fråga vad de står för. Ett ord som ofta kommer tillbaka är ha de, ha de. Jag frågade vad det betydde. Har inte riktigt fått grepp, men det betyder tydligen något i stil med okej, okej, en slags bekräftelse. Jag tänker på vårt ord som vi ibland använder, "ha det". Dvs ha det bra...
Eller när man möts i dörren, korridoren eller restautårangen. jihao. Hej! Påminner om italienskans Ciao. Det kan vara ren slump, eller inte. Men för mig påminner igenkänningen om att vi har ett gemensamt ursprung, en gemensam kommunikation, förståelse.

I taxin igår pratade den kinesiske chauffören glatt med oss och vi skrattade och höll med. Stämningen var god. Ingen förstod något av vad den andre sa. Men vi log. Och Tomas pekade när det var dags att svänga vänster. Och vi kom rätt.

När barn leker som kommer från olika länder så kommunicerar de på många olika sätt. Att komma till ett land där man inte förstår språket är lite som att gå in i det barnaskapet. Vi behöver använda helt andra instrument en de vi är vana vid. Kroppen inte minst. Jag som är så van att arbeta med det skrivna ordet vet ju vad som händer när jag predikar samma ord att de får ande och liv när vi lägger till både kropp och själ i förkunnelsen. Därför går det inte att lika enkelt framföra någon annans text. Inte ens att deklamera någon annans dikter går att göra rätt om vi inte har gjort orden till våra egna.

Tänk alla dessa predikningar som skrivs varje vecka. Vore det inte enklare att alla höll samma predikan i alla kyrkor? Det vore väl att effektivisera och spara tid. Men det är inte samma sak. Det är inte mitt språk helt enkelt. Och skulle bli rena kinesiskan för den som lyssnar.

Men när orden får liv så går de att förstå, ja till och med på ett annat språk. Våra kinesiska vänner härifrån på firman som kom till Sverige var med på en gudstjänst som jag höll. De förstod ingenting. Men efteråt sa Tristin: det märks att du tycker om och är engagerad i det du talar om. Orden får ande och liv. Även om vi inte förstår. Så är det förresten också med tungotalet i bönen. Jag behöver inte förstå, inte andras böner, inte ens mina egna. Kommunikation handlar först om möte, sedan om förståelse. Vi människor hör ihop. På ett märkligt sätt talar vi samma språk.