lördag 1 juli 2017

Att finna sig funnen, Ronja hittar hem



Den här bilden som Jesus ger oss idag är en av evangeliernas mest kända. Nästan alla konfirmandgrupper har antingen läst den eller kanske också dramatiserat den. Om den förlorade sonen. Och jag vill ge er en bild kan hjälpa oss att förstå. Vi i Liselottesläktens konfirmander  här på Åh stiftsgård har ju Astrid Lindgren som tema detta år. Eller som vi kanske får säga i stället Åhhhstrid…

Det finns många berättelser från alla Astrids sagor med stort djup och mycket innehåll. Ronja Rövardotter är en av mina favoriter, kanske för att hon är lite småvild, och för att jag kan känna igen mig hur jag var när jag var barn… Och när vi kommer in i handlingen idag så har Ronja precis givit sig av hemifrån. Hon och hennes pappa har kommit i bråk med varandra. Här skiljer sig sagan och vår bibelberättelse lite från varandra, men vi släpper det. För sagan handlar om längtan. Och om att finna sig funnen.

Ronja gör uppror mot sin pappa precis som vilken tonåring som helst kan göra. Hon vill gå sin egen väg. Och Mattis låter henne gå, han är arg på henne och samtidigt lite stolt. Mattis är ju en pappa med mycket tempoerament. Och medan Ronja bosätter sig ute i skogen med Birk så håller hennes hjärta på att förgås av längtan hem igen. Men hon är också stolt, stolta är de båda två. Lovis Ronjas mamma kommer ibland på besök med lite bröd och mat till de två barnen i skogen. Och hon berättar hur Mattis gråter om nätterna i sin längtan efter Ronja. Gör han verkligen det, frågar Ronja.

Jag är ju inte bara präst utan också mamma. Tanken att förlora mina barn eller tappa kontakten med dem är outhärdlig.

Och till slut övervinner Mattis sin stolthet och han ger sig ut om natten, han rider genom skogarna för att leta efter Ronja. Han ropar förtvivlat medan han rider. Jag har inget barn jag har inget barn fast vi någonstans vet att hans hjärta inte gör något annat än ropar efter sitt älskade barn. Han vill inget annat än finna henne och försonas igen. Till slut efter att ha ridit hela natten sätter Mattis sig vid en källa dit han tror att Ronja brukar hämta vatten. Och Ronja kommer och ser sin förtvivlade pappa.  Hon iakttar honom i smyg. Till slut står hon inte ut längre. Hon rusar fram och kastar sig i hans famn. Mattis snörvlar och ropar: Mitt barn, jag har mitt barn.

Med ett skrik rusade hon fram och kastade sig i hans famn. Mitt barn, viskade Mattis, Mitt barn!. Sedan ropade han med hög röst; jag har mitt barn. Ronja grät i hans skägg och frågade snyftande. Är jag ditt barn nu Mattis? Är jag verkligen ditt barn igen? Och Mattis grät och svarade: Ja, som du alltid har varit Ronja, mi. Mitt barn som jag har gråtit efter i dagar och nätter. Men Gud vad jag har lidit!

Det är inte ofta som rövarhövdingen tar Guds namn i sin mun. Men nu måste det till för att uttrycka den smärta han har känt när Ronja varit borta från honom och vänt honom ryggen. Det är samma smärta som fadern i vår bibelberättelse känner idag, som en bild för Guds längtan efter alla sina förvildade barn.

Och Ronja, tvekar först inne i skogens skuggiga gömslen och betraktar sin far. Hon längtar men bävar. Vill men vågar inte. Till slut övervinner längtan allt annat. Hennes pappa gråter för hennes skull, för att han tror att hon är förlorad. Och Ronja, hon längtar efter att bli hel, efter att få komma hem. Berättelsen om Ronja handlar om barnet som trotsigt går sin egen väg, driven av en egen vilja och målmedvetenhet. Men bandet hem, med sin far släpper hon aldrig.  Och när pappa Mattis sluter Ronja i sin famn ropar han: ”Nu släpper jag dig aldrig” Jag vill tro att Gud som aldrig släpper taget. När jag själv tappar greppet om mitt liv vill jag vara förvissad om att det finns någon som inte ger upp hoppet, inte heller om mig. Någon som säger; ”Nu släpper jag dig aldrig”. Någon som aldrig slutar att söka, någon som inte ger upp om oss.

Inga kommentarer: