Att vänta in någon annan

Jag är ganska kort, har även korta ben. Det innebär att jag ofta får ta tre steg när någon som är längre än jag bara behöver ta två. Det betyder för den andre raska steg medan mina ben går som trumpinnar. Jag minns det inte minst från de många vandringar som jag gjorde tillsammans med mina vänner i Friluftsfrämjandet i min ungdom. Alla vandrade på men de som gick i täten glömde ofta att vända sig om. För att se att alla var med. Det är inte ett särskilt gott tecken för en färdledare. Och så upptäckte de till sist att vi var några som inte kunde hålla samma takt. Då stannade man upp och väntade in oss. Och när vi hade kommit ikapp så började man att gå. Det innebar att den rast och den vila som våra långbenta raska vänner fick blev vi varje gång utan. Vilket resulterade i att vi blev nu ännu tröttare och kom ännu mer efter.

Dessa eftersläntrande vandringar som jag ofta hamnar i får mig att fundera över hur viktigt det är att vänta in en annan. Ofta talar vi ju om att vi rusar fram i livet och ibland behöver stanna upp för att vänta in oss själva. Men är det inte lika viktigt att vänta in någon annan? Det ideala är kanske att man alltid håller samma tempo, går framåt med lika långa steg, och då tänker jag mer på själva livet än på fotvandringen. Men även om vi önskade så så är det ändock så att vi rör oss olika fort. Tänk vad viktigt det så är att vänta in den andre och våga stanna där en stund. Att låta den andre hämta andan. Det handlar inte alltid att komma ikapp, för även om vi går sida vid sida  är det inte säkert stt vi är på samma plats. Jag vill inte abnvända uttrycket "ha kommit lika långt" för det förutsätter på något sätt en jämförelse, den enes vandring med den andres.

När jag läser berättelsen om Emmaus och hur Jesus går sida vid sida med lärjungarna så ser jag hur Jesus går vid deras sida, han lyssnar på dem. Deras berättelser om livet och vad de har varit med om flätas in i varandra, växer samman. Jesus vet vad de ännu inte vet, men han tvingar det inte på dem. Istället är det just som de sätter sig ner för att vila, finner en rastplats för natten och tillreder ett mål mat som deras ögon öppnas. Nu är de på samma plats. Och inser att de varit det hela tiden. "Brann inte våra hjärtan när han berättade för oss...". 

Jesus gick vid deras sida, väntade in dem. Och jag tror att vi kan göra samma sak. Låta var och en gå i sin egen takt, men också att vänta in den andre. Och sedan vila i den väntan tillsammans istället för att fort skynda vidare med raska steg. För den som aldrig blir väntad på, lyssnat på, riskerar annars att tappa modet, och om vi går för fort så riskerar vi att förlora vårt resesällskap.

Vila i din väntan, stilla mötet sker...