måndag 18 september 2017

Kär lek börjar med bråk

När vi sitter på kontoret här i Kina så kommer vi ofta att tala om våra familjer. Delar med oss av våra olika erfarenheter och vår syn på barnuppfostran och hur man förhåller sig till sina barn. Och jag inser att synen på barnen är annorlunda. Vi talar bland annat om hur länge barnen sover i föräldrarnas säng. Hos oss e det ju vanligare att barnet sover i egen säng och sedan i eget rum. Så är det inte i Kina. Där är det vanligt att barnet sover med föräldrarna upp till 9-10 års åldern. Det är det inte hos oss oftast ialla fall. Tänker spontant att det är lätt att hålla en 1 barnspolitik om barnet ska sova mellan föräldrarna så länge... idag får man ha fler barn, man har ändrat på reglerna utan att det straffar sig på olika sätt ekonomiskt. Men vi har en medarbetare i firman vars pappa förlorade jobbet dom lärare när systern föddes. Idag ser man allt fler föräldrar med fler barn än ett. Men det som slår mig är att barnen ofta är ensamma. Man växer upp hemma fram till skolan börjar vid sex till sjuk år ålder med en äldre generation som tar han om barnen innan dess. Det innebär att det interagerade som vi är så vana vid på förskolan inte finns här på samma sätt. Anna som då var ca 6-7 år följde med hit till Kina och skulle leka med en pojke, son till en av dem som arbetar för oss fick problem. Han visste inte hur man gör när man leker med någon annan , kunde inte leka, visste inte hur man gjorde, trots att han hade många och fina leksaker. Vi som vuxit upp med syskon eller på dagis vet hur det är. Vi leker tillsammans eller så bråkar vi om leksaker. Det ligger en småskola mitt emot där vi bor. Barnen är ute på rast, det är nästan alltid musik på när man samlas inför skoldagen. Det är ofta gemensamma övningar som på en gymnastiklektion. Inte alltid fri lek. Men ibland. Hur gör det med oss som människor om vi inte får starta livet med en lek, som förvisso ofta startar med bråk? Mynnar ut i hur vi lär oss att förhålla oss till varann? Jag upplever här att man är väldigt egocentriska. Som en hel generation ensambarn, utan syskon. Som backas upp av mamma, pappa mor och farföräldrar. Som satsar allt. Vi behöver slipas mot varandra. I kärlek och bråk... vare sig vi är ensamsyskon eller inte. Vi behöver varandra.

Inga kommentarer: