lördag 23 september 2017

Fattiga drängar och rika herdar

För flera år sedan så höll jag ofta gudstjänster på ett ålderdomshem. Där satt en man i sin rullstol, alltid närvarande på alla gudstjänster. Vi fick en fin kontakt och han berättade tidigt att han hade tjänat som dräng på arrendegården till prästgården där jag då bodde. Prästgården var stor på många rum och en stor trädgård och det var ovant för oss att bo så stort. Framför allt då jag tänkte på hur det måste ha sett ut för 80 år sedan då prästgården byggdes. Jämfört med den fattigaste stenstugan utan vatten där en familj bodde under samma tid. Denne gamle man berättade för mig med en viss vrede i tonen om hur han i unga år hade blivit kallad till prästgården av herden som då bodde där. Där blev han tillsagd att hissa flaggan i flaggstången. Han gjorde så men gick aldrig dit mer igen. Kan han inte hissa flaggan själv frågade han mig... sedan, efter det samtalet så bad han mig så gott som varje gång att jag skulle sjunga Alfreds "fattig bonddräng". När jag kom till raderna om prästens söndag Så log han med sitt stora nästan tandlösa leende.

Sedan kommer söndag och då vill våran präst
Att jag ska i kärlen men då sover jag mest
Prästen kan väl sova hela måndagen men
För en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Det betydde mycket for honom, var som en slags upprättelse att just en präst sjöng den sången för honom.

Det här minnet påminner mig om samtalet som nu pågår inom mitt fack, inom kyrkan men också i massmedia om löneförhandlingarna för prästerna som har strandat. Många röster hörs. Dels de som vill ha mer, dels dem av oss som tycker att vi ska ha mindre, att vi har det bra nog. Förr i tiden så var skillnaderna verkligen stora, oanständigt stora. Den känslan som jag fick i den stora prästgården i förhållande till de små gårdarna och torpen. Idag är det inte riktigt på samma sätt. Det är lätt att tänka att mycket vill ha mer och för den som har fått mycket skall också krävas mycket. Idag är löneskillnaderna inte lika stora, vi värderas efter utbildning, arbetslivserfarenhet, fortbildning, uppgifter och ansvar. Ett modernt sätt att tänka kring lön och tjänst. Samtidigt är det en kallelse som vi aldrig kan runda.

Jag tror inte stt det är nyttigt att ha för mycket lön, att skillnaderna mellan oss och samhället i övrigt ska bli för stora. En del jämför oss med andra akademiska yrken med lika lång utbildning. Då ligger vi ofta lågt. Andra jämför oss med församlingsbornas löner, då ligger vi ibland högt beroende av var vi arbetar. Skälig lön, ja, självklart, skäliga arbetstider och arbetsmiljö, js, självklart. Men jag tror stt det bottnar i något helt annat. Jag upplever ibland att vi som präster tar oss själva på för stort allvar, vår tjänst ska vi ta på allvar, men om vi gör oss märkvärdiga så förlorar vi mycket mer i förtroende än vad en skälig lön kan göra. Jag tänker på kyrkoherden som inte tyckte sig kunna hissa flaggan själv... om det är så vi ser på oss självs och på varandra då har vi förlorat tjänandets perspektiv. Som inte har med lön att göra utan vårt förhållningssätt och syn på oss själva och varandra.


Inga kommentarer: