En tårta har många bitar och vi kan inte äta upp hela på en gång

Jag inser att jag är beroende. Hela världen stannar liksom upp när jag inte har internet. Sitter och jobbar, på kontoret med min bok och lite andra artiklar, skulle vilja skicka några mejl och andra hälsningar via messenger. Vi började dagen med en promenad till fabriken där Tomas är vd och har sitt kontor, jag har också ett skrivbord där, sida vid sida med honom. Det är gott att starta dagen med en tidig promenad på 4 kilometer, tvätta av sig och sedan börja jobba, han med sitt och jag med mitt. Jag hade ett uppslag som jag skulle skicka vidare till en vän, behövde söka lite mer fakta på internet, men icke. Jag kom inte ut. Det trådlösa wi-fi funkade inte idag. Och någon ingång i min nya surface dator till det fasta nätet hade jag inte.

Sen nästa pilsner, om man nu säger så. En sak att komma ut på nätet. Men att söka utan att kunna använda google? Det är ju förbjudet här i Kina, liksom Facebook instagram, youtube etc. Min dotter skrev till mig i gårkväll. Hur överlever dom? Tja, det kinesiska folket har överlevt mycket, och svultit mycket, men det är kanske inte främst google som dom har bett om om kvällen, om de nu ber.

Jag har ju min tunnel ut som funkar ibland, annars skulle jag exempelvis inte kunna blogga, vilket vore synd, för det tycker jag är kul. Idag fungerade ingenting. Så efter lunch så tog jag en promenad hem, som blev lite längre än jag tänkt för jag gick fel väg. Tur att jag har en kinesisk telefon med 4 G. Med karta. För jag vet i alla fall var jag bor.  Men jag fick se lite nya kvarter och det uppskattade jag. Och tog en paus på en bänk i en park och lyssnade vidare på min ljudbok. Möjligen var det lyssnandet på min ljudbok som gjorde att jag inte var så uppmärksam på vägen och gick fel. Men nu är jag hemma igen. I livets bekvämligheter. AC, internet, FB instagram och youtube, vad mer kan man begära? Mycket mer förstås, som inte handlar om teknik utan om en helt annan kommunikation.  Bönen, mötet, med människor och med Gud, att vara människa bland människor och att tillåta sig själv att vara där man är. Och den man är.

 Var är du någonstans? Får du vara den du är där du är? Där du är? Jag är inte säker på att de två frågorna möts helt och hållet alltid. I mitt liv i Sverige som präst fick jag vara väldigt mycket präst och trivdes med det, men det som var jag fick inte alltid plats. Det blev ibland för mycket av en roll och av förväntningar. Här är jag inte alls präst, och saknar det. Men å andra sidan så kan jag få göra andra saker som jag längtar efter, som att skriva, som att blogga. Det är ju också jag.

Vi människor är som tårtbitar. Det finns olika sidor av oss, vi vill helst ha hela kakan och äta upp den med. Men ibland är det så att vi bara orkar en bit åt gången. Ska vi ha dåligt samvete över att vi inte orkar ta tag i de andra bitarna eller ska vi mätta och nöjda tänka, i morgon, då får jag smaka något nytt?