fredag 15 december 2017

Lille Samuel 15 december 1997

Idag är det kallt och solen skiner. det är vinter. Dagen påminner mycket om den 15 december för 20 år sedan. Dagen då vår förstfödde kom till världen, då han redan hade lämnat den. Idag är jag hel. Jag lever med sorgen och saknaden. Jag lever med glädjen och kärleken till Samuels bror och syster som jag då inte hade en aning om eller hopp om att få välkomna till världen. Men jag lever samtidigt alltid med denna undran. Vem skulle du ha varit, lille vän? Om du fått leva här på jorden. Så i höstas då jag bestämt mig för att ta en paus i yrkeslivet för att arbeta med andra projekt, så kom det till mig. Jag ska skriva din bok, jag ska fylla de där bladen som aldrig blev skrivna. Ditt liv blev inte en kapitelbok, ett enda blad, en enda stund. men så som du har fyllt våra liv med din närvaro, från den plats där du är. Så vill jag berätta om dig, för andra. Berätta om sorgen saknaden, men även om hoppet och viljan att gå vidare igen. Inte utan dig, Samuel för du är alltid en del utav mig. Du bor i mitt hjärta och jag älskar dig. Nedan följer ett utdrag av den kommande boken som beskriver den dagen då Samuel kom till världen.

Samuels födelse
Så blev det måndag 15 december, jag vet inte vad jag skall kalla den, den här dagen, Samuels dag. födelsedag firar vi ju för att någon kommit till livet, men hur blir det med den som redan är död, det är ju också en födelse, men ändå? Det är inte heller hans dödsdag, för den hade redan passerat. Man säger ju oftast om någon, född och död, men om Samuel får vi säga död och född… Det vände upp och ner på allt. Jag vaknade vid tre den natten till måndagen av att värkarna satte igång, ganska intensivt, var fjärde, femte minut. Den här gången var något annorlunda. Jag visste inte hur det skulle kännas, hur ont man skulle ha eller vad man skulle göra. Men det började närma sig och en längtan började växa fram, jag började längta efter vårt barn igen. Död eller levande, det var ju i alla fall den lilla person vi hade skapat tillsammans och så länge väntat på. Det kändes så stort, förlossningen som låg framför oss, allvarligt. Så när jag plötsligt kände att barnet var på väg så blev jag så lättad, en känsla av befrielse. Äntligen. En våg av längtan vällde upp efter att få hålla mitt barn i famnen. För första gången på flera dygn kunde jag känna närvaron av mitt barn igen. Stunden som följde fram till Samuel var född har jag svårt att beskriva. Den är så nära och så privat. Mitt i all smärta, i all sorg och förlust så var det så stort, det som höll på att ske. Nu skulle vi få möta det barn som vi längtat så länge efter. Och jag tror inte att jag en gång under denna korta stund tänkte på att det barn vi skulle få ta emot inte längre levde. Det var inte det som var viktigt nu. Vårt barn skulle komma till världen och det var så här det skulle ske. En ankomst som inte blev som vi först hade tänkt, men det är i alla fall Samuels ankomst till världen. 

Det blev en liten pojke, sa hon. Vi hade fått en liten pojke. Under hela förlossningen så hade jag inte en tanke på att barnet skulle vara en flicka eller en pojke. Jag var inte ens nyfiken. Det hade inte funnits något utrymme för den frågan. Jag blev bara förvånad. Ja visst ja, det också… Barnet var en pojke. Men sedan skrattade jag. Det var nog det sista jag kunnat drömma om att jag skulle göra men det var någonting som bubblade upp inom mig. En märklig lycka, som om livet och döden fanns i samma rum. Vi hade faktiskt fött vårt barn. Vi hade klarat det. Trots vad alla talat om, förlossningen av det döda barnet som en smärta utan belöning, så kände hade jag klarat det. Bortom denna mörka tunnel av sorg och smärta väntade mötet med vårt barn, som var en son; Tji, fick vi, sa jag. Vi hade hela tiden trott att det var en flicka, men nu kändes det som om det alltid hade varit en pojke. Medan barnmorskan gjorde i ordning honom frågade hon om vi hade något namn till honom. Samuels pappa tittade frågande på mig; - Samuel? Vi hade pratat om just det namnet. Och så blev det, det finaste namn i världen. Någon sa senare att vi kanske skulle ha sparat det fina namnet till ett annat barn. Men om det var något vi kunde ge honom så var det väl det vackraste namnet i världen? Vi tittade på vår son - en liten avbild av sin pappa!

Vi såg på Samuel, smekte hans kind och kände att han burit med sig min värme ut i livet och vi grät och vi grät och vi grät. Sorgen kom ikapp oss och vi bara följde med. Nu blev det så verkligt vad vi hade förlorat. Nu låg han där i vår famn och vi önskade av hela vårt hjärta att det funnits något vi kunde göra för att han skulle fått leva. Samuels pappa hade förlorat sin son innan han ens fått bära honom i sina armar. Jag hade ju i alla fall fått bära honom i åtta månader med min kropp. Hade haft honom så nära hela tiden. Nu låg han här, nu hade stunden kommit som vi väntat på så länge, i så många år, drömmen som skulle bli till verklighet. Men det var ju inte så här det skulle vara. Detta första möte med vårt barn. Jag ville bara bevara det. För att det var ett av de få möten vi skulle få. Detta skulle jag ju leva på i ett helt liv. Och han var det finaste, vackraste barn vi sett, han var vår älskade lille pojke. Jag kunde inte lura mig själv men om jag bara slöt ögonen en stund och kände tyngden i mina armar så skulle det kunna vara bara sömnen som skilde oss åt, så levande och varm kändes han i min famn. Efter så många års väntan hade stunden kommit som hade varit så svår att föreställa sig, den att få hålla sitt nyfödda barn i famnen. 

Allt var så stilla, alldeles för tyst. Om det bara fanns något sätt att ge honom livet tillbaka igen. Han var så nära och ändå så oändligt långt borta. Det var bara döden som skilde oss åt. När jag smekte hans kind så öppnade sig munnen lite grand. Det lilla smackande ljudet när munnen stängdes igen, så tyst att någon knappast skulle hört, gick rakt genom min kropp. Det var så verkligt, så nära, så levande och ändå inte. Men Samuel är död. Efter en stund somnade vi med Samuel mellan oss. Trötta efter all spänning och väntan så släppte plötsligt allt och för en liten stund så fick vi vara helt ensamma, helt utan ansvar, lämna allting bakom oss, både det som hänt och det som väntade framför oss. Nu var det bara vi, och Samuel. Det var bara den här stunden som vi skulle få vara en familj så som vi hade drömt om. Att få ligga sida vid sida och sova tillsammans med vårt barn, men Samuel sov så mycket djupare än vi... Efter en timme vaknade vi. Samuel låg fortfarande mellan oss, stilla. Vårt lilla, stilla barn. På engelska heter det ”stillborn”, det är så mycket vackrare än orden dödfödd. Född i stillhet, stilla vid födseln… 

Så småningom kom barnmorskan kom in. Hon hade kläder med sig till Samuel. Vi fick en liten vit skjorta och ett bar gula hängselbyxor som var lite för stora för honom. Ändå var han inte så liten, 46 cm, knappt 2 kilo, men kläderna var större. Vi önskade att vi hade haft egna kläder till honom. Men hur skulle vi ha tänkt på det? Vi hade inte åkt till sjukhuset för att föda barn, bara för att göra en koll att allt var väl, för det skulle det ju vara? Sedan tog barnmorskan Samuel till sjukhusfotografen för att ta bilder. Innan hade vi tyckt att det låtit så konstigt. Skall man verkligen fotografera ett dött barn? Nu efteråt är de bilderna livsviktiga för oss. Sakta kom världen ifatt oss och det var tid för oss att fatta tag i den igen. Vi hade fått leva i vårt lilla rum, bortom allt och alla. Det kändes som om vi hade tagit ett steg av banan ett tag. Som om vi klivit ut ur tiden ett tag. Nu när det var dags att ta klivet tillbaka igen. Och när vi gjorde det så var världen inte sig längre lik. När vi gick åt sidan väntade vi barn, nu har vi förlorat det barn vi väntade. Innan helgen planerade vi vårt barns ankomst, efter helgen förberedde vi ett sista farväl. Livets början och livets slut och allting sker på ett ögonblick. 

2 kommentarer:

Lars Bergman sa...

Så vackert och så sorgligt. Och jag som aldrig ens fick se mitt första barn, det som bara fick heta "Utomkvedshavandeskap", känner 30 år senare hur sorgen och saknaden bara växer. Men det är väl för att den aldrig fick utrymme då. För att jag inte förstod att det var ett barn vi förlorat...

Andreas Holmberg sa...

Så fint! Tack!