Samuels födelse
Så blev det måndag 15 december, jag vet inte vad jag skall kalla den, den här dagen, Samuels dag. födelsedag firar vi ju för att någon kommit till livet, men hur blir det med den som redan är död, det är ju också en födelse, men ändå? Det är inte heller hans dödsdag, för den hade redan passerat. Man säger ju oftast om någon, född och död, men om Samuel får vi säga död och född… Det vände upp och ner på allt. Jag vaknade vid tre den natten till måndagen av att värkarna satte igång, ganska intensivt, var fjärde, femte minut. Den här gången var något annorlunda. Jag visste inte hur det skulle kännas, hur ont man skulle ha eller vad man skulle göra. Men det började närma sig och en längtan började växa fram, jag började längta efter vårt barn igen. Död eller levande, det var ju i alla fall den lilla person vi hade skapat tillsammans och så länge väntat på. Det kändes så stort, förlossningen som låg framför oss, allvarligt. Så när jag plötsligt kände att barnet var på väg så blev jag så lättad, en känsla av befrielse. Äntligen. En våg av längtan vällde upp efter att få hålla mitt barn i famnen. För första gången på flera dygn kunde jag känna närvaron av mitt barn igen. Stunden som följde fram till Samuel var född har jag svårt att beskriva. Den är så nära och så privat. Mitt i all smärta, i all sorg och förlust så var det så stort, det som höll på att ske. Nu skulle vi få möta det barn som vi längtat så länge efter. Och jag tror inte att jag en gång under denna korta stund tänkte på att det barn vi skulle få ta emot inte längre levde. Det var inte det som var viktigt nu. Vårt barn skulle komma till världen och det var så här det skulle ske. En ankomst som inte blev som vi först hade tänkt, men det är i alla fall Samuels ankomst till världen.
Så blev det måndag 15 december, jag vet inte vad jag skall kalla den, den här dagen, Samuels dag. födelsedag firar vi ju för att någon kommit till livet, men hur blir det med den som redan är död, det är ju också en födelse, men ändå? Det är inte heller hans dödsdag, för den hade redan passerat. Man säger ju oftast om någon, född och död, men om Samuel får vi säga död och född… Det vände upp och ner på allt. Jag vaknade vid tre den natten till måndagen av att värkarna satte igång, ganska intensivt, var fjärde, femte minut. Den här gången var något annorlunda. Jag visste inte hur det skulle kännas, hur ont man skulle ha eller vad man skulle göra. Men det började närma sig och en längtan började växa fram, jag började längta efter vårt barn igen. Död eller levande, det var ju i alla fall den lilla person vi hade skapat tillsammans och så länge väntat på. Det kändes så stort, förlossningen som låg framför oss, allvarligt. Så när jag plötsligt kände att barnet var på väg så blev jag så lättad, en känsla av befrielse. Äntligen. En våg av längtan vällde upp efter att få hålla mitt barn i famnen. För första gången på flera dygn kunde jag känna närvaron av mitt barn igen. Stunden som följde fram till Samuel var född har jag svårt att beskriva. Den är så nära och så privat. Mitt i all smärta, i all sorg och förlust så var det så stort, det som höll på att ske. Nu skulle vi få möta det barn som vi längtat så länge efter. Och jag tror inte att jag en gång under denna korta stund tänkte på att det barn vi skulle få ta emot inte längre levde. Det var inte det som var viktigt nu. Vårt barn skulle komma till världen och det var så här det skulle ske. En ankomst som inte blev som vi först hade tänkt, men det är i alla fall Samuels ankomst till världen.
Det blev en liten pojke, sa hon.
Vi hade fått en liten pojke. Under hela förlossningen så hade jag inte en
tanke på att barnet skulle vara en flicka eller en pojke. Jag var inte ens
nyfiken. Det hade inte funnits något utrymme för den frågan. Jag blev bara
förvånad. Ja visst ja, det också… Barnet var en pojke. Men sedan skrattade jag.
Det var nog det sista jag kunnat drömma om att jag skulle göra men det var
någonting som bubblade upp inom mig. En märklig lycka, som om livet och döden
fanns i samma rum. Vi hade faktiskt fött vårt barn. Vi hade klarat det. Trots
vad alla talat om, förlossningen av det döda barnet som en smärta utan
belöning, så kände hade jag klarat det. Bortom denna mörka tunnel av sorg och
smärta väntade mötet med vårt barn, som var en son; Tji, fick vi, sa jag. Vi hade hela tiden trott att det var en
flicka, men nu kändes det som om det alltid hade varit en pojke. Medan
barnmorskan gjorde i ordning honom frågade hon om vi hade något namn till
honom. Samuels pappa tittade frågande på mig; - Samuel? Vi hade pratat om just det
namnet. Och så blev det, det finaste namn i världen. Någon sa senare att vi
kanske skulle ha sparat det fina namnet till ett annat barn. Men om det var
något vi kunde ge honom så var det väl det vackraste namnet i världen? Vi
tittade på vår son - en liten avbild av sin pappa!
Vi
såg på Samuel, smekte hans kind och kände att han burit med sig min värme ut i
livet och vi grät och vi grät och vi grät. Sorgen kom ikapp oss och vi bara följde
med. Nu blev det så verkligt vad vi hade förlorat. Nu låg han där i vår famn
och vi önskade av hela vårt hjärta att det funnits något vi kunde göra för att
han skulle fått leva. Samuels pappa hade förlorat sin son innan han ens
fått bära honom i sina armar. Jag hade ju i alla fall fått bära honom i åtta
månader med min kropp. Hade haft honom så nära hela tiden. Nu låg han här, nu
hade stunden kommit som vi väntat på så länge, i så många år, drömmen som skulle
bli till verklighet. Men det var ju inte så här det skulle vara. Detta första
möte med vårt barn. Jag ville bara bevara det. För att det var ett av de få
möten vi skulle få. Detta skulle jag ju leva på i ett helt liv. Och han var det
finaste, vackraste barn vi sett, han var vår älskade lille pojke. Jag kunde
inte lura mig själv men om jag bara slöt ögonen en stund och kände tyngden i
mina armar så skulle det kunna vara bara sömnen som skilde oss åt, så levande
och varm kändes han i min famn. Efter så många års väntan hade stunden kommit
som hade varit så svår att föreställa sig, den att få hålla sitt nyfödda barn i
famnen.
Allt var så stilla, alldeles för tyst. Om det bara fanns något sätt att
ge honom livet tillbaka igen. Han var så nära och ändå så oändligt långt borta.
Det var bara döden som skilde oss åt. När jag smekte hans kind så öppnade sig
munnen lite grand. Det lilla smackande ljudet när munnen stängdes igen, så tyst
att någon knappast skulle hört, gick rakt genom min kropp. Det var så verkligt,
så nära, så levande och ändå inte. Men Samuel är död. Efter en stund somnade vi
med Samuel mellan oss. Trötta efter all spänning och väntan så släppte
plötsligt allt och för en liten stund så fick vi vara helt ensamma, helt utan
ansvar, lämna allting bakom oss, både det som hänt och det som väntade framför
oss. Nu var det bara vi, och Samuel. Det var bara den här stunden som vi skulle
få vara en familj så som vi hade drömt om. Att få ligga sida vid sida och sova
tillsammans med vårt barn, men Samuel sov så mycket djupare än vi... Efter en
timme vaknade vi. Samuel låg fortfarande mellan oss, stilla. Vårt lilla, stilla
barn. På engelska heter det ”stillborn”, det är så mycket vackrare än orden
dödfödd. Född i stillhet, stilla vid födseln…
Så småningom kom barnmorskan kom
in. Hon hade kläder med sig till Samuel. Vi fick en liten vit skjorta och ett
bar gula hängselbyxor som var lite för stora för honom. Ändå var han inte så
liten, 46 cm, knappt 2 kilo, men kläderna var större. Vi önskade att vi hade
haft egna kläder till honom. Men hur skulle vi ha tänkt på det? Vi hade inte
åkt till sjukhuset för att föda barn, bara för att göra en koll att allt var
väl, för det skulle det ju vara? Sedan tog barnmorskan Samuel till sjukhusfotografen
för att ta bilder. Innan hade vi tyckt att det låtit så konstigt. Skall man
verkligen fotografera ett dött barn? Nu efteråt är de bilderna livsviktiga för
oss. Sakta kom världen ifatt oss och det var tid för oss att fatta tag i den
igen. Vi hade fått leva i vårt lilla rum, bortom allt och alla. Det kändes som
om vi hade tagit ett steg av banan ett tag. Som om vi klivit ut ur tiden ett
tag. Nu när det var dags att ta klivet tillbaka igen. Och när vi gjorde det så
var världen inte sig längre lik. När vi gick åt sidan väntade vi barn, nu har
vi förlorat det barn vi väntade. Innan helgen planerade vi vårt barns ankomst,
efter helgen förberedde vi ett sista farväl. Livets början och livets slut och
allting sker på ett ögonblick.
2 kommentarer:
Så vackert och så sorgligt. Och jag som aldrig ens fick se mitt första barn, det som bara fick heta "Utomkvedshavandeskap", känner 30 år senare hur sorgen och saknaden bara växer. Men det är väl för att den aldrig fick utrymme då. För att jag inte förstod att det var ett barn vi förlorat...
Så fint! Tack!
Skicka en kommentar