Långt borta men ändå så nära

Det slår mig gång på gång hur avståndet på vårt jordklot är så litet. Det beror förstås på. Om jag vill ha en go kram av mina barn så får jag vänta på den där underbara känslan av att stå tätt intill och känner värmen från deras tonårskroppar, den ene långt längre än jag, den andra lite mer lagom. Men känslan av kramen har jag med mig vart jag än kommer. Med sms och Messenger, när det funkar i detta Kina, så har vi kontakt när som helst. Den största utmaningen är tidsskillnaden.

Samtidigt känns det ibland nästan som när man är hemma. Häromdagen när vi vaknade så hörde vi om en brand nära min svärmors hus. Vi läste det på nyheterna som, är det första vi plockar upp när vi vaknat. Då sover fortfarande Sverige. Vi frågade på telefon om hon visste vad som hade hänt och det visste hon inte. Och med min nyfikenhet så hade jag redan luskat ut den mesta information som kunde fås om händelsen. Inget mer om den. Den här nåbarheten är ju på gott och ont förstås. Att vi vet allt vad som händer långt borta samtidigt som vi inte har möjlighet att finnas där på¨plats om vi skulle behöva. Men jag har upptäckt att tröst och kärlek även kan förmedlas på avstånd. Samt även glädje yttringar. Ett sms eller ett mejl från familj eller nära vänner om underbara saker som händer dem själva eller i deras närhet. Det går rätt in i hjärtat. Det finns liksom inget avstånd för sådant. Däremot tror jag att det alltid finns en risk för att ha en distans och befinna sig på avstånd även om man är fysiskt nära, om man inte bryr sig, om man inte vill eller orkar ta in en annan människas glädje eller nederlag.

Så nära men ändå så långt borta
Så långt borta men ändå så nära

Där mitt hjärta är - var jag än är...