Den kämpande tron

Luk 7:36-8:3
En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: "Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska." Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig." — "Säg det, mästare", sade han. "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?" Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." — "Du har rätt", sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: "Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek." Och han sade till henne: "Dina synder är förlåtna." De andra vid bordet sade då för sig själva: "Vem är han som till och med förlåter synder?" Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid."

Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.

Predikan När vi möter Jesus i dag så kommer vi direkt in i finrummet hemma hos en välansedd farisé. Vi vet inte vad som står uppdukat på bordet men vi kan ana att det är dukat till fest och att gästerna klätt upp sig för tillfället. Jesus är deras hedersgäst, kanske är det honom som alla har kommit dit för att möta och få samtala med. Men så sker det som ingen festvärd vill råka ut för. In i rummet kommer en objuden och oönskad gäst. En av de där människorna som man absolut inte vill ha vid sitt uppdukade festbord. Som vänder upp och ner på allt. Stämningen blir spänd när kvinnan närmar sig Jesus och till synes helt oberörd av vad de andra ska tänka börjar smörja Jesus med sin olja. Festen tar en annan riktning. Och även om jag kan bli trött på stereotypen att det ännu en gång är en kvinna som får gestalta det oönskade ovälkomna och objudna som stör och förstör festen så är det spännande vad som händer. När alla på festen förutsätter att Jesus ska reagera mot kvinnan så agerar han precis tvärtemot och tar hennes handlande i försvar. Han talar om kärlek, om försoning. Om hur kvinnan följer sitt hjärta och sin hängivenhet till Jesus, hon vill ge honom allt hon äger och har. Och blir ifrågasatt för det. Och Jesus ger dem en liknelse som handlar om försoning och förlåtelse. Han försöker inte förklara bort eller förminska de synder som hon anklagas för. Han ställer inte hennes handlande som motvikt till vad hon har gjort eller hur hon har levt. Men frågan är vad det här betyder för oss idag. Vilken roll är vår i detta drama hemma hos Simon? Jag tror att det går att känna igen sig på flera olika sätt. Från min egen barndom kan jag i bibelberättelsen känna igen något av serien från Lyckoslanten, den om Spara och Slösa. Det gick alltid gick bra för Spara och livet gick henne väl medan Slösa gång på gång hamnade i trubbel och elände, just på grund av sitt slöseri med sina medel. Serien var troligen tänkt som någon slags moralisk fostran för att få oss att vilja vara som Spara och sätta vår veckopeng på banken istället för att köpa popcorn och glass, vilket är vad jag minns att man hade råd att köpa för fem kronor i 70 talets slut. Är detta vad Simon, fariséen försöker göra? Få kvinnan att känna sig både lösaktig och slösaktig på en och samma gång? Och framställa honom själv som den duktiga Få henne att förstå att hon inte är välkommen på festen? Ett budskap som han vill att Jesus ska hålla med om? Men som han uppenbarligen inte lyckas med. Temat för denna söndag den kämpande tron. En fråga vi kan ställa oss är: vem i vår bibelberättelse är det som kämpar med tron? Är det kvinnan som kommer till Jesus och möts med förlåtelse och försoning istället för dom och tillrättavisningar? Man kan ana att hon inte tror att hon hör hemma nära Jesus, när hon ställer sig bakom honom så att han inte kan se henne medan hon smörjer hans huvud, hon faller på knä vid hans fötter. Eller: är det Simon, värden för festen som inte klarar av att allting inte följer ett färdigt mönster? Är det han som behöver kämpa med sin tro? Han som först lyfter upp kvinnans brister, sedan förvandlar hennes handlande gentemot Jesus till ännu ett moraliskt tillkortakommande? Simon som ängslas, som vill att allt ska vara rätt, följa trygga mönster, som bryr sig om vad andra ska tänka och vill försäkra sig om att allt går rätt till. Vi kan behöva ställa frågan till oss själva och till oss som kyrka: vilka hinder skapar vi mellan människor och tro? Det kan vara hinder som vi ställer upp både för andra men också för oss själva. Det kan handla om att vi tror att vi behöver vara på ett visst sätt, uttrycka oss rätt. Vilket kan stänga ute den som faller utanför normen, eller stänga oss själva ute när vi tror att vi inte hör hemma här. Som vanligt är evangelium varken svart eller vitt, ingen kommer självklart först eller sist. Därför handlar evangelium inte heller om att vinna eller försvinna. Vi får påminnas om att den kämpande tron är någonting som drabbar oss alla. Vare sig vi känner oss missmodiga eller drabbas av högmod. En sak är dock säkert och visst. Att Gud aldrig sparar på sin förlåtelse men alltid slösar med sin nåd. Det får också vi göra gentemot varandra.