Det räcker med att du ÄR!

 

I vår kyrka talar vi ofta om frid. Och nu i juletid om julefrid. Samtidigt är detta en hektisk tid när vi ibland känner att vi inte riktigt räcker till för alla de föresatser som kanske oftare vi själva än andra har förelagt oss.

Det är kanske då som vi behöver påminna oss om att julefrid inte är något yttre utan framför allt någonting som bor i vårt inre. Att kunna leva med handen på hjärtat och få frid trots att det blev färdiga köttbullar och en plastgran från JULA. När vi sluter fred inte bara med varandra utan också med oss själva.

Det finns inga enkla liv. Just därför är det viktigt att vi pratar om hur det verkligen är, utan glansbilder. Att vi lever med handen på hjärtat. Ärliga mot oss själva, känner efter hur det verkligen är. Att det är en livshållning att förhålla oss till. När livet inte behöver vara så perfekt.

För några år sedan förberedde jag familjens julfirande. Gran skulle vi ha, tänkte jag. Varje dag när jag kört in på uppfarten till vårt hus i Bohuslän har jag tittat på den där lilla granen, förkrymt som om den inte kunde växa mer, lite sned med haltande gång, tilltufsad av andra granar som vill ta dess plats, så att den inte fick plats att växa med alla sina grenar.

Den granen ska pryda vår julafton tänkte jag och gjorde som i julkalendern snödrömmar, jag gick ut och frågade den: vill du bli vår julgran i år. Och jag hörde inga protester. Sned och ving, för liten och för kort, lite som jag, smyckade jag den med alla kulor vi hade och en stjärna i toppen. Det var vår gran!

Och när barnen kom så frågade jag dem: handen på hjärtat, ett uttryck för: säg vad du tänker och känner, var ärligt nu, vad tycker ni om granen. Vi älskar den. Och jag fann att det var med den som med livet. Vi är lite sneda, lite vingklippta, lite oformliga, inte så särskilt måttbestämda eller proportionerliga. Men det viktigaste av allt. Handen på hjärtat: Julefrid handlar inte om att räcka till.

Det räcker att du finns till. Som den du är. Amen