Dops Gate

 

Mark 10:13-16

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Predikan Kungsbacka söndag efter jul 2024

På vår lilla minisemester i Oslo i somras skulle vi precis gå över gatan när min blick föll på den här vägskylten. Dops gate. Skylten fick mig genast att känna mig hemma. Det här är en gata som jag inte bara vill passera över utan också följa, Dopets väg - min väg, och din, tillsammans med Gud. Och leker vi med ordet så skulle det också kunna stå GATE… (gejt) Ni vet när vi ska ut på en resa, står där med vår ryggsäck, förväntansfulla, lite spända, kanske lätt nervösa. När vi kanske inte riktigt vet vad vi har gett oss in på.

Låt oss gå tillbaka till bilden. Till budskapet om att det är grönt ljus. Jag vill tro att dopets väg aldrig kommer att signalera rött ljus, Gate Closed. Men när vi läser evangeliet om Jesus och barnen så står det: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike
som ett barn kommer aldrig dit in."

När jag har samtal med föräldrar i samband med dop brukar jag kommentera just de här orden. ”Kommer aldrig dit in”. Orden skulle kunna signalera: Gate closed.
Det är sällan som Jesus låter så exkluderande. Men så var Jesus också irriterad den gången, ja rentav arg: barnen hade fösts bort ifrån honom. De hade nekats beröring. Förvägrats upplevelsen att vara oändligt älskade, trygga och fria – just den upplevelsen som alla borde få växa upp med. Därför säger Jesus - precis tvärtom. Det handlar inte om att exkludera och stänga ute, utan om att - att inkludera och släppa in.

Att alla har rätt att få komma till Jesus, att höra om Gud och beröras av Guds kärlek. Att alla har rätt att få veta att - även om det gör ont att leva ibland – så är dopet en källa till både självförtroende och Gudsförtroende.
Vår tro, den kan vi bli osäkra på. Den kan till och med gå förlorad. Men om dopet kan vi aldrig säga: en gång var jag döpt, nu är jag det inte längre. En gång döpt, alltid döpt. En gång sedd och bekräftad som ett Guds barn, alltid sedd och bekräftad. Det är något att gå till när livet skaver. Därför har den här gaten har inga VIP köer, inga priority pass. Den är öppen för alla, liten som stor.
Vi får komma med vår naiva tro. Det i ibland kallar för barnatro. Naivitet handlar ju om att se med barnets perspektiv. Att få komma som ett barn. Precis som Gud själv kom som ett barn till jorden, utlämnad och beroende som ett barn är.

Det är till oss Jesus säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Barnet har en egen relation till Gud som inte behöver mellanhänder. De orden gäller inte bara barn utan alla oss som i dopet är Guds barn, liten som stor.

Dopets gate omfattar hela livet i alla dess dimensioner. Livet med både medgång och motgång. Vi får vila i att hela livet är inneslutet i Guds kärlek. Det är dopets gate… Att leva är att ha livskraft och glädje, förmåga att förundras och att göra bra saker. Men att leva är också att behöva uppleva det som tar kraft och glädje från oss. Sådant som gör att vi tappar hopp och mod, eller som får oss att inte alltid vara vårt bästa jag.

När vi talar om att vi får ”leva i vårt dop” så är dopet en hjälp att komma ihåg att Gud har lovat oss att vara med alla dagar – de hopplösa, de hoppfulla och alla dagar däremellan. Att få vara barn, men inte på ett barnsligt sätt, utan på ett vuxet. Att ändå fortsätta se på livet med barnets naiva tillitsfull blick. Vi behöver inte försöka bli Guds barn på riktigt, för vi ÄR -Guds barn - på riktigt.

(Och ja, jag vet att dop stavas Dåpet på norska och att pastor Dop var en präst i Oslo, men man måste få leka med orden ;) )