Det är väl inte jag?

 

Mark 14:12-26

Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: "Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?" Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem:
"Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss."

Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

På kvällen kom han dit med de tolv. Medan de låg till bords och åt sade Jesus: "Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig."

Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?" Han svarade:

 

Det är en tung kväll. Det är den sista måltiden Jesus delar med sina lärjungar innan korsfästelsen.
De äter tillsammans – en stund av gemenskap, trygghet, kanske till och med lite vardaglig värme.
Men plötsligt bryts stillheten av Jesu ord:

Tänk på stämningen i rummet. Tystnaden som faller. Blickarna som flackar. Känslan i magen. En efter en frågar lärjungarna: “Det är väl inte jag?” Det är inte ett arrogant “Inte jag!”, utan en sorgsen, osäker viskning: Kan det vara jag?

“En av er kommer att förråda mig.”

Meningen pekar på Psaltaren. 41:10. som talar om förräderi. Där står det: Också min vän som jag litade på och som delade mitt bröd, han trampar på mig.  

 Har du i ditt liv varit med om att någon har lurat dig, gått bakom ryggen på dig. Då vi säger att det känns som att vi får en kniv i ryggen. Vi är helt oförberedda och kan inte försvara oss. Eller, kanske är det så att du eller jag medvetet eller omedvetet gjort samma sak mot någon annan? När vi drabbas av det där tvivlet eller insikten om vad vi har gjort. Allt det verkar också ligga i luften den här kvällen efter Jesu ord till lärjungarna. Där den ene efter den andre ängsligt frågar: Det är väl inte jag?

Och visst är det en fråga vi alla ibland måste ställa. Inte för att leva i skuld och rädsla, men för att leva i ärlighet. “Herre, är det något i mig som drar mig bort från dig? Något i mitt hjärta som behöver ljus?”

Jesus vet vad som finns i människors hjärtan. Ändå valde han att sitta där – mitt bland dem – med oss - och äta tillsammans. Även med den som förråder honom. Det säger något djupt om Jesus: hans kärlek söker inte perfektion. Den räcker ut till även den vilsne, den tvivlande, till och med förrädaren.

Så idag får vi ställa samma fråga som lärjungarna:

“Är det jag?” Inte i rädsla, utan i ödmjukhet. Och vi får göra det i tryggheten av att Jesus möter oss inte med dom, utan med nåd. Han äter med oss. Han älskar oss. Han går till korset – också för oss.

 

Amen.