Var är du, Gud?

 Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap som vi ser i världen? När vi ser vad som sker. Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats åt att få uttrycka vår vanmakt till Gud. Vår totala hjälplöshet. När vårt och världens
Kyrie får ljuda över världen. Herre Förbarma dig över oss. Kyrie Eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar. Jesus gör det på korset. " Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig. Kanske är det detta, hans ångest och känsla av övergivenhet som är det yttersta tecknet på att Jesus går hela vägen ner i vår mänsklighet att han också delar vår och världens tvivel och uppgivenhet över var Gud är.

Och det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag.  Det är smärta, det är hammarslag.
Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God: Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar ovissheten, smärtan och tvivlet i tillvaron.

En tro som också räknar in dem av oss som upplever en utsatthet, utestängdhet, från det etablerade, accepterade…

Det är också en tro som vågar ställa frågan: var är du Gud? För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

Men i evangelierna står det inte så mycket om Guds allmakt. Och när Jesus lär oss att be i det vi kallar för Herrens bön så avslutar han med orden: Rädda oss från det onda. Det här med ”riket, makten och härligheten” har andra redigerat dit efteråt. Kanske för att vår impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder går så djupt i oss.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa i att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att gripa den möjligheten. Det är inte min Gud.

Jesus säger: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Men den makt som Jesus gestaltar är något helt annat. Redan då han rider in på en åsna i Jerusalem signalerar han att hans rike inte är av denna värld.

Men det betyder inte att Jesus inte bryr sig om världen. Tvärtom. För honom är tillvarons innersta och yttersta inte makt, utan kärlek. Kärlek till den värld som Gud älskar.

Korsets berättelse är ju berättelsen om en kärlekens seger som enligt vår världs värdesystem ser ut som ett fiasko. Men det blir så tydligt att kärleken är det enda som makten inte kommer åt. Som makten inte kan kuva. Inte ens på korset. Det som ser ut som ett nederlag, är Guds seger. Kärleken som går hela vägen. När Jesus dör, tror de mäktiga att de har vunnit. Men de vet inte att de i själva verket blivit avväpnade. Maktens språk förstår inte kärleken. Men vi gör det när kärleken får tala rakt in i våra hjärtan.

Jesus dör MEN:
Makten kunde inte förstå honom.
Mörkret kunde inte släcka honom.
Hatet kunde inte böja honom.
Kärleken segrar – inte genom våld, utan genom offer.

Det är Långfredagens och påskdagens budskap till oss idag. Inte tron på en superkraft, Inte på en allmakt.
Men En tro på Gud som delar våra livsvillkor.

Och när Jesus på korset säger: Det är fullbordat. Så har det helt enkelt bara börjat. För kärleken blir aldrig klar.