Är jag rustad för det här? Om att få kraften...

 Luk 24:49-53

Jesus sade: "Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje.
Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan Kristi himmelfärdsdag Hanhals 2025

Har du någon gång stått inför något i livet och känt: ”Jag är inte redo. Jag är inte rustad för det här”?
Kanske en svår situation, ett ansvar, ett uppdrag – eller bara livet i allmänhet. Vi människor brottas ofta med känslan av otillräcklighet. Eller kanske osäkerhet för om vi ska räcka till. Jag minns när jag fick min nyfödde i famnen och tänkte: Är jag verkligen rustad för det här, att ha ansvar för ett helt nytt liv.  Idag när barnen är vuxna så tänker jag: att jag har nog varit en väldigt bra amatörmamma, jag behövde inte bli proffs, det räcker bra långt med kärlek. I dagens text ger Jesus oss ett löfte – ett löfte om kraft, om hjälp och säger: ”Stanna kvar i staden, tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Det här är inte bara ett löfte till lärjungarna för 2000 år sen – det är ett löfte till dig och mig. Jesus vill rusta oss för livet. ”Stanna här i staden…” Det är lite oväntat, eller hur? Att Jesus ber dem att stanna upp, inte att gå ut. Annars är det ju vad vi ofta talar om som kyrkans uppdrag. Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Men det kommer sedan. Först samling, sedan sändning. I rätt ordning.

När lärjungarna möter den uppståndne Kristus var de förmodligen helt överväldigade, fyllda av nytt hopp och iver. Ni vet när man har fått höra något stort och helst av allt direkt vill berätta för hela världen. Lite som när man fått besked om att man väntar barn. Bär på en stor hemlighet som man vill dela med hela världen. Men inte än. Och nu säger Jesus till lärjungarna: Vänta! Dela inte allt med en gång. Dröj kvar. Själv är jag sådan att jag ofta rusar för fort fram och ibland skulle behöva stanna upp i betänksamhet. Att tänka efter - före...

Vi lever i en tid där allt går snabbt. Vi vill ha snabba svar. Lösningar direkt. Men Gud arbetar ofta just i vår väntan. Precis som i psalmen ”vila i din väntan - stilla mötet sker”. Men det behöver inte vara en passiv väntan. Utan en aktiv bön i förväntan. Jesus säger:  Låt mig förbereda dig, innan du rusar ut i världen. Vi behöver laddas, precis som telefonen, den ligger där på laddning men den är inte passiv för det. Den laddar upp sig, precis som vi behöver. Vi kan också behöva samla ihop oss för det som vi står inför. Och Gud tvekar inte för att använda tomrummen i våra liv. Ni vet den där stunden mitt emellan, det som har varit och det som ska komma...

Vi klarar inte livet i egen kraft. Vi behöver inte klara det själva. Behöver inget av det lilla barnets trotsiga: ”Kan själv”. Det är inte vår förmåga som bär – det är Guds närvaro. Att vi inte rustas genom prestation – utan i relation. Jesus vet: att vi ska leva i en värld som inte alltid är enkel. En värld där tro kan prövas, kärlek kan svalna, och mod kan tryta. Därför lämnar han ingen tomhänt. Utan rustar oss:

Med tro som håller – också när livet skakar.
Med hopp – när framtiden känns oklar.
Med kärlek som orkar se andra – också när vi är trötta. Amen