Att leva i tro – mellan belief och faith

Jag läser just nu “7 steg i kristen tro”, och jag fastnar redan i bokens inledande kapitel vid skillnaden mellan belief och faith. På svenska har vi bara ett ord – tro – men i engelskan rymmer de två olika sidor av något som jag inser blivit allt viktigare för mig.

Belief handlar om vad jag håller för sant, det jag kan tänka kring, förstå och kanske också förklara. Det är den del av tron som hör till intellektet, till läran. Det är den som vi samlas kring tillsammans i gemenskap, i vår kyrka, i våra gudstjänster. Kanske skulle vi kunna kalla det för den yttre tron, det vi tillsammans kollektivt håller för sant. Men faith handlar om tillit – om att våga luta sig mot något eller någon, även när jag inte kan förstå hur allt hänger ihop. Det är tron som vilar snarare än strävar, som bär även när tanken inte räcker till. Den inre tron, min egen relation med Gud. 

Och därför tycker jag så mycket om att boken heter “7 steg i kristen tro” – inte “sju steg till tro”.
Det lilla ordet i gör skillnad. Det handlar inte om att nå fram till tron, utan att få leva i den. Att röra sig i något som redan omsluter mig. Jag kan inte lära mig om Gud på samma sätt som jag lär mig om ett ämne – men jag kan leva med Gud, dela liv, steg för steg.

Tron blir då inte en prestation eller ett system av rätta svar, utan en erfarenhet. En rörelse mellan tanke och tillit, mellan kunskap och förtroende. Att tro är att vila i en relation som ibland känns självklar och ibland dunkel – men där Gud ändå är närvarande.

Precis som i evangelietexten i söndags, om den blinde mannen som blir seende igen genom mötet med Jesus. Han kan inte förklara hur det hände. Han har inga teologiska termer, ingen förklaring att ge de som frågar. Men han vet att det hände. Han vet att hans liv har förändrats. Och när han står ansikte mot ansikte med Jesus, kan han bara säga de enkla, sanna orden:

“Jag tror.”

Det är faith.
Inte en teori, utan ett svar på ett möte.
En tro som föds ur erfarenheten av att bli sedd, helad, älskad.

För mig blir det en påminnelse om att tro inte alltid handlar om att förstå Gud, utan om att känna igen Guds närvaro i mitt eget liv – i ljuset, i mörkret, i tilliten. Att få vila i att tron inte kräver att jag ser allt klart, men att jag får tro ändå. Och att det ibland räcker att bara säga:

“Jag vet inte hur – men jag vet att Gud var där.”