Ingen människa är något måndagsexemplar

 Jag hörde någon säga det i förbifarten.

Kanske var det ett försök till tröst, eller ett sätt att hitta ord när orden egentligen inte räcker till:
”Det var nog ett måndagsexemplar.”

Det är ett ord som skaver. Ett uttryck som egentligen hör hemma bland maskiner, bilar och varor — inte bland människor, och allra minst bland de allra minsta.

För vad säger det om hur vi ser på livet, om vi börjar mäta dess värde i kvalitet, funktion och felprocent?
Vi är så vana vid att reklamen lovar ”felfria exemplar” och att garantin ska täcka våra brister. Men människor kommer inte med garanti. Och tur är väl det.

Ingen människa är ett måndagsexemplar. Varken levande eller döda, stora eller små, födda eller ofödda.
Alla bär vi samma oersättliga värde — inte för att vi presterar, inte för att vi fungerar ”som vi ska”, utan för att vi är.

Psalmisten skriver:

”Du såg mig redan i moderlivet. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster, alla mina dagar blev skrivna i din bok.”
(Psaltaren 139:16)

De orden bär på något djupt och trösterikt och sant. De säger att ingen enda människa är en slump eller en miss. Gud ser, känner och älskar långt innan någon annan ens vet att vi finns. Det gäller barnet som aldrig fick födas, det gäller den som kämpar med sin plats i världen, det gäller dig och mig.

När vi kallar någon – eller något – ett ”måndagsexemplar” omvandlar vi det heliga till något mätbart. Vi förminskar mysteriet som är livet. Och kanske är det just där vi behöver stanna upp. Våga låta oss beröras av den ömtåliga, heliga sanningen: att varje liv är unikt, älskat och sett.

Vi är inte produkter på ett löpande band.
Vi är berättelser, drömmar, andetag och nåd.
Och i Guds ögon finns inga måndagsexemplar.