Jag tror inte på Gud - just nu...

Jag tror inte på Gud.
Inte just nu.

Det är lätt att säga när marken ligger där den ska. När golvet är golv och inte en lucka som kan öppnas under dina fötter när som helst som när marken rämnar under dina fötter. I stället är kaffet är varmt, lönen kommer in och kroppen gör det den ska utan att knaka, blöda eller viska hotfulla ord på latin via en läkare.

Ja, det är skillnad på att ha fötterna på marken och att plötsligt inse att marken inte längre är mark utan mer av en tillfällig överenskommelse. Som när som helst kan tas ifrån oss. När allt fungerar kan Gud kännas lite som en brandvarnare i plast. Bra att ha, absolut. Men man tänker inte på den. Bara om man stekt köttet lite för hårt eller om batterierna tagit slut. De man byter till advent varje år och går vidare Ett år till. När tron är något man kan unna sig att bara ha en åsikt om. eller som barnens kommentar som små: mamma brinner det på riktigt eller lagar du bara mat?

Men så händer det. Samtalet mitt i natten. Orden man inte var beredd på. Blicken från någon man älskar som säger: ”Jag vet inte hur det här ska gå.” Eller: "Jag lämnar dig" Och plötsligt står man där och famlar i luften som om man tappat kanten på bassängen. Får ingen luft, allting tas ifrån dig. Hoppet, tron, framtiden, kärleken...

Det är då frågan byter form. När jag står där helt ensam. När allt det vi lutat oss emot är borta. 

När behöver vi då Gud? Är det nu jag behöver Gud? När vi har kontroll behöver ingen Gud alls. Då räcker kalendern, banken, prognoserna och det faktum att vi tränar tre gånger i veckan. Då är Gud mer av en utsmyckning i våra seder och vanor, markerar högtider och ledigheter.

Men när marken försvinner? När livet inte längre går att hantera med struktur och goda vanor? Då famlar vi efter något. Inte alltid av övertygelse. Ofta av instinkt.

Kanske är Gud just det: en krislåda. En safetybox bakom glas med texten ”Krossa vid behov”. Vi vill inte leva i den. Vi vill inte vara beroende av den. Men vi vill veta att den finns.

Och samtidigt skaver den tanken. För om Gud bara är en nödlösning, vad säger det om vår tro? Är den bara en mental försäkring? En existentiell hemförsäkring med låg självrisk?

Är du i ett : Jag tror inte på Gud – just nu. Men tänk hur snabbt ett ”just nu” kan ändras. När allting kastas omkull När marken rämnar under dina fötter. 

För det märkliga är att även den mest sekulära av oss tenderar att formulera böner när rummet krymper. Inte alltid med knäppta händer. Ibland bara som en viskning inombords: ”Snälla.” Till vem? Ingen aning. Men ordet går ut i rymden ändå.

Kanske är behovet av Gud inte ett bevis på att Gud finns. Kanske är det bara ett bevis på att vi är sårbara. Att vi är varelser som inte klarar att stå ensamma när allt rasar.

Eller så är det precis tvärtom. Kanske är det i fallet, inte i stabiliteten, som frågan om Gud finns, blir ärlig. Kommer från hjärtat.

När vi har fötterna stadigt på marken är det lätt att vara principfast. Ateist. Agnostiker. Troende. Kalla det vad du vill. När allt är snyggt sorterat i intellektuella lådor. Men när marken försvinner spelar etiketter mindre roll. Då handlar det inte om ideologi utan om överlevnad. Om hopp. Om att våga tro att det finns en botten även när man inte känner den.

Behöver vi Gud?
Kanske inte för att leva.
Men kanske för att orka när livet inte längre känns levbart.

Och kanske är det just där – i glappet mellan kontroll och kaos – som Gud, om han finns, inte är en krislåda.

Utan själva marken.
Vi märker det bara inte förrän den skakar.

Var är du då Gud?
Du måste finnas, du måste... vad vore jag om du inte fanns?