Jag tror på Mello? eller på vad?

Det finns något rörande i att stå i ett hav av konfetti och ropa: ”Jag tror på Mello!” Som om neonljusen vore kyrkfönster och pyroexplosionerna en sorts modern uppenbarelse. Melodifestivalen är vår mest påkostade liturgi – en lördagssamling där vi enas i sofforna, röstar med våra mobiler och låter hjärtat bulta i takt med basen.

Och missförstå mig rätt: jag älskar glitter. Jag älskar det kollektiva jublet, de stora gesterna, refrängerna som borrar sig in i märgen. Det finns något djupt mänskligt i att vilja tro på något tillsammans. Att få känna: det här är större än jag.

Men en tro med glitter och glamour är sällan något att hålla i handen när livet brister.

Den är fantastisk i tre minuter. Den är elektrisk när rösterna räknas. Den är varm i kroppen när favoriten går vidare. Men den bär inte när diagnosen kommer. Den viskar inte hopp när sorgen sätter sig som en tyngd över bröstet. Den står inte kvar när applåderna har tystnat och arenan släcks ner.

Att ta tron på allvar är något annat.

Det är att våga tro när ljuset inte är riggat. Att hålla fast vid något som inte drivs av tittarsiffror. Att leva med en övertygelse som formar hur jag möter min granne, hur jag förlåter, hur jag älskar. Och – ja – hur jag dör.

En tro att leva med och dö med är inte byggd av LED-skärmar. Den är byggd av förtröstan. Av tillit som inte behöver en scen. Den bär genom vardag, genom tvivel, genom tystnad. Den kräver mer än en röstningsapp; den kräver hjärta, mod och ibland uppoffring.

Kanske är det därför vi ibland nöjer oss med det glittrande. Det är enklare. Mindre riskabelt. Det kostar inget att heja. Det kostar något att överlåta sitt liv.

Men innerst inne vet vi skillnaden. Vi vet att underhållning kan inspirera – men inte frälsa. Att eufori inte är detsamma som hopp. Att en kväll i februari inte är detsamma som en livshållning.

Så ja – tro på musik. Tro på gemenskap. Tro på att människor kan skapa något vackert tillsammans. Men blanda inte ihop det med den tro som bär när allt annat faller.

För när glitterregnet lagt sig och scengolvet sopats rent, då återstår frågan: Vad håller jag i handen nu?