Jämställdhet är inte könlöshet

Alla hjärtans dag är temat idag, går inte att undvika. Vi talade på jobbet om uppvaktning och jag nämnde att jag inte alls skulle ha något emot att få rosor eller något annat. En sedan många år gift kvinna sa: - Nej, då får han hellre hjälpa till att dammsuga. Jag replikerade kvickt att jag hellre väljer rosorna. Men det fick mig att tänka till. Jag och en annan arbetskamrat har under några veckor fört många samtal kring ålder, identitet, både yrkesidentitet, sexuell identitet samt könsidentitet. Vi fortsatte det samtalet idag. (För övrigt tackade han för upplysningen om att det var Alla Hjärtans Dag, det hade han glömt) Jag tror att om vi inte är trygga i vår identitet så hamnar vi lätt i en vilsenhet. Gud skapade oss till män och kvinnor med en tanke och en avsikt. Det finns något hos mig som attraherar dig, det finns något som du har som inte jag har som gör att vi dras till varandra. Vi längtar efter att få del av det som den andre har.

Nu har hela jämställdhetsdebatten under så många år gått ut på att vi inte behöver varandra, att det som den andre har kan jag också erövra, jag är nog i mig själv. Vi tror att vår identitet inte längre är viktig, vi är utbytbara, både till kön och till funktion. Det är fel. Jag som ensamstående mamma ser barnens behov av en pappa, vi kan inte, hur mycket vi än försöker, vara ”mappa” varannan vecka istället för mamma och pappa tillsammans. Nu är det som det är. Men det är varken bra för de vuxna eller för barnen. Vilsenheten blir allt större och det får konsekvenser, vilsna vuxna, vilsna barn. Vem ska jag spegla mig i? Jag kan bara göra min del och ge barnen en trygg bild av hur det är att vara mamma och att vara kvinna. Fadersbild och mansbild kan och ska inte jag ge dem.

Jag är kvinna, vill vara, betraktas och behandlas som kvinna. Och när jag möter en man vill jag att han ska se sig själv som en man, vilja vara en man och vara trygg i det. Vara i sig själv. Könsidentitet handlar inte om vad vi gör utan den vi är. Därför vill jag ha rosor. Det är kanske ett långsökt resonemang. Men jag måste erkänna: jag tycker om att bli uppvaktad. Om en man öppnar en dörr eller drar ut en stol för mig blir jag glad och positivt överraskad. Den uppvaktningen varken förmerar eller förminskar mitt värde som människa. En del kvinnor blir ju förolämpade av den extra uppmärksamheten från en man och tror att han tror att hon inte kan öppna dörren själv. Märkligt. Jag blir inte hellre mindre självständig för att jag behöver en famn att luta mig emot och vila mitt huvud i ibland.

Och jag skulle aldrig byta ut rosorna mot en dammsugning. Att hjälpas åt med bördorna i vardagen ser jag som en självklarhet. Det är ingen uppvaktning, det är att ta ansvar för ett liv tillsammans. Det finns många sätt att uppvakta varandra, både för kvinnor och män. Det glömmer vi bort. Att ta emot en komplimang och en gest kan också vara att uppvakta en man, visa att; jag tycker om att du gör dig en ansträngning för min skull… Gud skapade oss till man och kvinna. Till gemenskap och glädje. Låt oss ta vara på det!