Vi är skatter i bräckliga lerkärl

Vad händer när vi vågar vara svaga? När vi vågar lätta lite på maskerna och visa att vi inte alls är så starka och duktiga som vi skulle önska? Om vi förtränger det i våra egna liv som är sårbart och ömtåligt, då riskerar vi också att glömma bort att det är bräckliga lerkärl som bär våra liv. I det kärlet har Gud har lagt ner sin skatt. Och när vi tror tänker att vi har rätt att tycka och uttrycka allt om alla, så riskerar vi att glömma att den vi möter är ett lika bräckligt lerkärl som vi själva. Glömmer bort den lilla text som vi alla skulle behöva bära väl synligt: Hanteras varsamt, bräckligt... Det finns människor som anser sig sällan eller aldrig ha fel, som uppträder som så osårbara. Då är det lätt att tro att vi alla är likadana. Låt oss be om att aldrig trilla ner i det diket, för det finns en risk att vi då inte ser någon annan än oss själva där vi går - ensamma...

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att inte tro sig själv om någonting. Att förneka både våra egna och Guds möjligheter med oss och våra liv och leva som om allt är hotfullt och oövervinnerligt. Då är det lätt att tappa modet och att aldrig våga ta ansvar eller någon risk. Att leva både livsrädd och dödsrädd.

Våra konfirmander sa för några veckor sedan att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Tänk att de upptäckt skillnaden, redan nu. Det tog mig längre tid än så... Och jag slinter fortfarande mellan de två. Självförtroende har ofta att göra med prestationer. Att klara av och få beröm för det jag gör, att bygga mitt liv och mitt eget värde på det, där all kritik riskerar att sänka mig, tro att jag ingenting kan eller är. När vi lever av vad vi klarar av och får beröm för. Självkänsla har mer att göra med egenvärde. Att i djupet av ditt hjärta förstå att du är älskad för den du är. Det gör mig kanske inte mindre sårbar, men möjligen något mindre bräcklig. Att våga tro på den skatt som Gud har anförtrott och lagt ner i dig och mig. Att inte låta någon stjäla den skatten ifrån oss, med hårda ord eller förbannelser.

Vi lever i en tid där svaghet ofta möts med förakt. Rädslan för den egna svagheten föder en rädsla för andras svaghet. Och när någon delar med sig av eller blottar sitt inre så är det så frestande att ta chansen att utnyttja den ömma punkten. Frestaren frestar oss att agera så. Att förbanna istället för att välsigna. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. (1 Johannesbrevet 4)

Därför behöver vi som kristna och församlingar öppna för det sårbara och svaga. "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. "Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss". 2 Kor 4:7

Att tro underifrån, utan att hamna i några diken. Svaghetens teologi. Det lilla blir stort och det stora litet. Så som Jesus ser på världen. När vi vågar börja möta varandra i denna öppenhet och sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna så mycket större.

Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. 1 Johannesbrevet 4:16