Guds kärlek är som stranden

Himlens hav, har ingen strand, bara ljus. Så skriver Bo Setterlind, kort och kärnfullt om himlen, om evigheten, om ljuset. Himmel och jord. Hav och ljus. Ord som vill beskriva vad vi ännu inte sett, där vi ännu inte varit. Den som lever vid havet vet att det också kan skifta fort, från stiltje till storm på en kort stund. Så är det också med livet. Ena dagen är himlen oskyldigt blå, en annan dag…

Och genom alla dessa dagar sträcker sig Guds kärlek. Den kärlek som är "som stranden och som gräset, som vind och vidd och ett oändligt hem". Världsliga bilder, dvs havet och horisonten, vågornas svall för att beskriva den kärlek som är evig, helig och oändlig, utan början eller slut. När Anders Frostensson 1968 skrev den psalmen så opponerade man sig mot tanken på att beskriva Guds kärlek som gräset, eftersom gräset i Bibeln i står för förgängelsen, för det som inte består. Men tanken med symboliken i gräset var att skildra den frihet som Gud gav oss. Vi frihet fick att bo där, gå och komma… i en värld skapad av Gud för vår skull, här får vi leva och bo och lära känna Gud.

Guds kärlek är som stranden och som gräset, som vind och vidd och ett oändligt hem. Det är en kärlek som är större, mäktigare och heligare än någonting vi har sett, men som vi bara kan beskriva med det vi har sett. När vi talar om den kärleken, när vi sjunger om den så händer något inom oss. Sången, orden, bilderna rör vid vårt hjärta. Vårt förgängliga liv berörs av det eviga. Det ändliga av det oändliga.

Himlens hav, har ingen strand, bara ljus. En kärlek - Evig, oändlig… Men vad är det då som händer med oss och i oss när vi blir berörda av kärleken? Varför framkallar de enkla orden ”du är älskad” sådan universell glädje? Som om vi har väntat hela vårt liv på att få höra just de orden? Jo, för att det börjar hända någonting med oss när den rör vid oss. Och när vi i vår lovsång besjunger den kärleken så drar det i det här himmelska bandet till Gud. Vi längtar efter att återknyta kontakten, anar att det bara finns ett sätt att bli hel igen.

När vi översköljs av Guds kärlek blir vi hela. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. En gudsbild som andas öppenhet, en kombination av det som är både nära och långt borta, det stora och det lilla. Det mjuka gräset, den vidsträckta stranden och den varma sommarvinden berättar om Gud. Guds kärlek som fyller den oändliga rymden. Att leva med Gud är att leva ett liv utan ände. Som vind och vidd och ett oändligt hem.

Himlens hav, har ingen strand, bara ljus. Det ljuset har ett namn, och det namnet leder oss hem. Till den plats vi ännu inte sett. Jesus är det namnet, himlen är vårt hem. Guds kärlek ör som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem.