"Jag ska bara..."

Predikan 6e söndagen efter trefaldighet Efterföljelse

När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: "Jag skall följa dig vart du än går." Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud." Till en annan sade han: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." Då sade Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike." En annan man sade: "Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma." Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

Jag ska bara… Har ni hört det förut? Eller sagt det förut? Förmodligen. Vilken småbarnsförälder har inte svarat sina ivriga barn så alltför många gånger... Jesus får höra många sådana ”jag ska bara”. När han säger bryt upp, så säger vi håll fast, när Jesus säger: följ mig, så ropar något inom oss, stanna kvar. Jag ska bara ordna upp det och det, sen kommer jag. Visst vore det enklare om Jesus svarade: Men visst det är okej, du kan väl svänga för bi lite senare, om du får tid över? Jesus vet att det är svårt. Och det är därför han säger som han gör. För han vet att det finns en risk att vi aldrig får till den där tiden, att både ett och annat kommer att komma emellan oss och honom.

Jag ska bara gå och begrava min far, jag måste gå hem för att säga farväl… Det är inte så att Jesus var okänslig för människor i sorg, eller menar att vi inte ska bry oss om varandra. Men Men Jesus vet att tiden är begränsad. Han vet att det finns en stor risk att vi slarvar bort den tiden med alla våra ”ska bara”. Var och en av oss har att ta ställning till någonting som vi behöver släppa, eller ordna upp innan vi kan följa honom. Att ta avsked, att lämna bakom sig, är ingen enkel sak. Att ta farväl av nära och kära handlar naturligtvis om mycket mer än att bara vara artig, och säga hejdå. I vårt avsked ligger det en önskan att hålla kvar. Att vi inte vill mista eller välja bort. Det är kanske därför Jesu ord griper tag så som de gör och gör många upprörda? Vad begär Jesus egentligen?

Men det Jesus gör är att han ber oss byta fokus, och helt enkelt låta honom vara centrum i våra liv. Att ha honom för ögonen när vi går. Han visar helt enkelt visar oss vad som leder till livet och vad som inte gör det. Han nöjer sig inte med att vi kan kommer om vi har vägarna förbi… Han säger Följ mig! Trots alla våra invändningar och undanflykter.

Vad du håller fast vid i ditt eget liv vet bara du själv. Vi har alla våra egna; jag ska bara… Du vet vad som hindrar dig att låta Gud få det utrymme han vill i ditt liv. Vad som vänder bort ditt fokus från honom. När Jesus kallar så kan det var stort och dramatiskt, att göra valet att följa honom är livsavgörande. Att säga vårt Ja, eller som mannen i texten: jag ska följa dig vart du går. Beslutsamheten är stor. Nu är jag avgjord för Jesus! beslutsamheten och ivrigheten är oftast som störst i början, precis som i alla jordiska beslut. "Nu ska jag inte äta godis, nu ska jag sluta med kakor, eller motionera varje dag!" Det galler även tron och livet med Gud, nu ska jag be lite oftare, läsa min bibel en gång varje dag… Och så småningom kommer undantagen, jag ska bara… Vårt fokus dras åt annat håll..

Och det ser Jesus… Att plötsligt så går vanringen med honom allt saktare, vi hänger inte riktigt med. Någon börjar gå och se sig om efter annat, en annan gör precis som Jesus säger, går och ser hela tiden bakåt. Det går inte, säger han! Du måste ha blicken på målet. Den som ser sig om när han har satt handen för plogen… Och vi svarar; Jo, men jag ska bara….

Paulus försöker också få oss att förstå. Han hämtar sina bilder från idrottsvärlden. Du måste ha fokus på målet för att vinna säger han. Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Inom idrottsvärlden är det okej att vara fanatisk, vare sig vi är en av dem som tävlar eller hår till dem som hejar på framför Tvn eller på arenorna. Fanatismen är nästan en förutsättning för att nå sina mål. Men hur skulle det vara om vi började vara fantatiskt kristna? Genast låter det lite skrämmande, ger oss helt andra associationer. Men om det helt enkelt handlar om att leva med fokus på målet, att inte låta någonting vända blicken från Honom? Det Jesus ber oss är att vi ska ta vår Gudslängtan på allvar.

Och när vi gör det så kräver det också beslutsamhet och försakelse. Att välja betyder också att välja bort. Ha fortsätta blicken på målet!!! När Jesus säger Följ mig så får vi bryta upp och följa honom. Han vill helt enkelt ha med oss på resan. han vill inte lämna någon bakom sig. Det är inte hans hårdhet utan hans kärlek som får honom att formulera sig som han gör.

Att ta det steget behöver inte handla om att vi måste ska åka till Afrika som missionärer och hjälparbetare, hur skulle det se ut här hemma på Tjörn om vi alla gjorde det? För att inte tala om hur det skulle bli i Afrika? Nej, Gud har något förberett för var och en av oss, och det han vill att vi ska leva att liv med fokus på honom. Det finns så mycket mark som behöver plöjas för Guds rike, på våra arbetsplatser, i skolan, i våra familjer. Det finns en plats för där Gud vill använda oss. Att plöja för Guds rike... Att följa Honom.

Vårt eget ”Jag ska bara”… är en daglig kamp med Herren. Som ser hur vi lever detta liv, när vi försöker oss på att både hålla fast och lämna, bryta upp och stanna kvar. Och han tar våra försök att följa honom på allvar. Det är därför han är så rak mot oss, för att han älskar oss och tar oss på allvar. Ta din Gudslängtan på allvar. Gör det när han säger: Följ mig…