Jag fick be en utfärdsbön för en gammal kvinna igår. Läsa och sjunga orden: I frid vill jag lägga mig ner, i frid vill jag somna in, ty du Herre, låter mig bo i stillhet och i ro. Det var så det var. Stillhet och ro... Denna känsla av det välkända ansiktet, så nära men ändå så långt borta. Och ändå bara ett hjärtslag och ett andetag bort.
Med bara ett jordiskt perspektiv skulle allting vara över. Allting vara slut. En människa som stryks ur registret och finns sedan inte mer. Med vårt himmelska perspektiv lever vi alla tillsammans, men bara för en tid skilda åt. man kan aldrig dö ut ur kyrkan. Ur gemenskapen med Gud, vårt namn är skrivet i Livets bok. Samma kyrka, i himlen och på jorden, förbunden genom Jesus själv. Från den jordiska kämpande kyrkans gemenskap till den himmelska triumferande... Så är vi förbundna med varandra, vi som är och lever, de som har gått före och de som kommer efter. Vi lever samma liv. I honom är det som vi lever, rör oss och är till.
I frid kommer också jag en gång att få lägga mig ner, och i ro sommna in. Men nu lever jag, bara ett hjärtslag och en andetag bort från himlen...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar