Om jag hoppar kan jag inte ångra mig!

Jag var på stranden idag och skulle ta ett dopp efter vigseln som jag nyss hade haft. Det var varmt och brudparet seglade iväg i en båt ut mot horisonten och den väntande festen. Själv hade jag bytt min prästskjorta mot baddräkt och var på väg ner på stegen mot vattnet på badplatsen nedanför kyrkan. Min kropp var varm och vattnet kändes kallt trots att det var över 20 grader. Kontrasten blev för stor, tyckte jag. Då kom en tonåring förbli och sa, det är bättre att hoppa för mitt i hoppet kan du inte ångra dig och vända tillbaka. Om det var klokskap eller dårskap i de orden, om vi översätter dem till livets alla andra och större val, vet jag inte riktigt. Men det låg en oräddhet i orden som jag avundas och skulle vilja översätta till andra sammanhang, om jag vågade...

Att våga hoppa eller vänta tills tiden är mogen. Jag funderar mycket på detta med förhållningssättet till livet, hur vi gör, om vi vågar hoppa eller om vi väntar tills tiden är mogen. Som jag tänker finns det två bilder. Den ena är fågelungen som inte vågar hoppa men gör det ändå, därför att den har en fångelmamma och en fågelpappa som bestämmer sig för att nu är tiden mogen för dig att våga språnget och vinna ditt eget liv. Och vinner ditt liv gör du där i fallet, innan du ännu vet om du kan flyga eller inte. Jag tror på dig, jag tror på att du vinner livet, att dina vingar bär, och jag vet när du är mogen. Nu ger jag dig chansen att breda ut dina vingar och flyga!

Den andra bilden är den av den lilla fjärilslarven, som vilar därinne i puppan och väntar på att få utvecklas till den vackra fjäril som ska fladdra iväg mot himlen och ner mot blommorna i alla dess färger. Den lilla fjärilen måste vänta tills tiden är mogen, för om vi hjälper den, om vi öppnar puppan och släpper fram fjärilen innan tiden är mogen så dör den. Då klarar den sig inte. Den behöver värka sig genom skalet för att så småningom kunna fälla ut sina vingar och flyga med all sin kraft.

Och hur vet vi då i våra egna liv, i våra egna beslut, vilket som är vad? Kan vi känna den där knuffen i ryggen och tro att det finns någon som tror på oss och leder oss rätt? Och hur gör vi när det värker och tar emot? När vet vi när vi ska vänta och hålla tillbaka och låta allting öppna sig och bereda tiden för det som ska komma? Vem bereder oss, vem förbereder vägen och vem ger oss insikt att förstå när vi ska hoppa eller bara vänta tills tiden är mogen ...?