Alltid på väg... mot himlen

Jag ska ut och flyga snart. Det är ingen nyhet. Ska på en utbildningsresa till Kreta. Och igår när jag lyssnade på nyheterna så hörde jag om en ny flygolycka med många döda. Jag vill inte flyga. Det är med fascinerad skräck och hänförelse varje gång. Att vara i ett sammanhang där jag inte har någon kontroll. Totalt utlämnad. Det är förvisso inte främmande, så är det ju att leva med den Helige Ande. Att inse att det inte är vi som har kontrollen. Men detta är en annan sak. Jag vill inte att något ska hända. Jag vill helt enkelt inte dö. Det betyder inte att jag är rädd för döden. Den skrämmer mig inte. Ibland kan jag längta efter det mötet. Att få se Gud ansikte mot ansikte. Men jag vill inte lämna mina barn. Dom behöver mig. Därför borde jag kanske inte flyga. Men gör det ändå. Tror aldrig att jag ber med en sådan frenesi som när ett plan lyfter. Det brukar lugna sig när vi väl kommer upp. Jag vet att det är säkert, men jag vet också när det är kört... Allt detta får mig att också tänka på en sång som jag spelat flera gånger idag från en av Ingmar Johanssons skivor. Den handlar om himlen, om längtan, om vägen. Har nog skrivit att jag vill att den ska spelas på min begravning en gång. Så vet ni det. In case of... Det var inget skoj. Jag är faktiskt rädd... Men sången tröstar mig och gör mig trygg. Kanske kan den också göra så med någon annan.

Här är länken http://www.ingmarjohansson.com/disko.htm