Detta med två pappor...

Under aftonbönen igår utbrast dottern på sex år: Det är bra att vara kristen för då har man två pappor. En i himlen och en på jorden, men den i himlen är bäst. Och jag vill inte byta nån, inte min mamma heller, jag vill bara ha den mamman och pappan som jag har!

Att hon inte vill byta någon av sina föräldrar är ju förstås en lättnad. Men om hon skulle börja gå runt och tala om att hon har två pappor kunde nog göra en och annan bli lite förvirrad - om hon inte förklarade sig mer än så. Att hon tycker vår Far i himlen är bäst gör mig glad och tacksam. Med Gud kommer aldrig någonsin mitt eget föräldraskap kunna mäta sig och förmodligen inte hennes pappas heller. I det sammanhanget vinner Gud i himlen med hästlängder, både vad gäller kärlek och tålamod. Men vi gör vårt bästa, och hon vill i alla fall inte byta ut oss!

Men det fick mig ändå att fundera lite. Detta med att hon talar om Gud som sin pappa. Jag har nämligen aldrig hört barnen vidare associera till Gud såsom manlig eller man. Tänker på det inte minst nu då vi står inför ett byte i församlingen av bönen Fader Vår till den nya ekumeniska översättningen Vår Fader, det har ju väckt både tankar och diskussioner. En av dem har handlat om just detta med tilltalet till Gud såsom Fader. Hur upplever människor det tilltalet om de själva växt upp i avsaknad av en far? Eller kanske inte haft någon god förebild i någon av sina föräldrar? Hur fungerar då tilltalet i bönen och hur påverkar det vår gudsbild? Märk väl att jag inte propagerar för någon modern tappning av bönen, såsom "Vår Fader och Moder..." Det är mig främmande, eftersom Jesus när han hjälper oss att be själv använder ordet Fader, eller snarare Pappa, på arameiska Abba. Tilltalet signalerar kärlek, värme, närhet och innerlighet. Att tala om Gud som Moder skulle stänga in vår gudsbild i könsmönster snarare än att öppna upp. Jag låter mina egna barn vara en indikation på det. De kan tala om Gud som sin pappa utan att påstå att Gud för den skull skulle vara man.

När mina barn talar om Gud så är det så jag anar att de känner värmen och kärleken, och visst jämför dottern med sin pappa här på jorden. Hon har förmånen att ha goda, positiva associationer. Det har inte alla. Men jag känner också barn och ungdomar där det är mamma som har svikit eller aldrig älskat. Och det sveket har minst lika stor betydelse för hur vi tar till oss Guds kärlek eller hindras att komma till tro. Det finns en psalmstrof som lyder: det var bortom bilderna du kom... Jag tror det är angeläget att ta fasta på det. Att det finns en Gud bortom orden, bortom bilderna. Vi behöver många bilder för att förstå. Därför finns det inte bara en bild för Gud, eller ett namn... För att hjälpa oss att tro. Liknelserna som Jesus använder säger någonting om det. Men när han talar direkt till Gud i bön så säger han: Abba (Pappa) Fader. Det är okej för mig med att göra det!

Och att dottern älskar Gud mer än mig, det känns gott. Gud älskar också mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Det känns också gott. Att hur mycket jag än älskar så finns det någon som älskar oss båda ännu mer. Och om hon vill hålla fast vid den kärleken så kommer det att bli så mycket lättare för mig att släppa taget. Och när vi inte längre finns där, så har hon pappa i himlen...