På sommaren står min ytterdörr nästan alltid öppen. Vi går in och ut hela tiden. Och eftersom det blir varmt i huset så står dörren ofta öppen till sena kvällen. Men det är inte bara gott. Jag får också in objudna gäster. Det är inte mer än en månad sedan som jag fick jaga en stor padda och sedan en mindre groda under soffan och bakom TVn. Dem vill jag inte ha in i mitt hem. En gång tog sig också en mördarsnigel in över tröskeln. Och i garaget även en huggorm.
Var vill jag nu komma med det? Jo, jag inser när jag öppnar min dörr och inte har koll på vem som kommer in över den att det inte längre är jag som har kontroll över mitt hem. Jag gör ett val när jag öppnar dörren att släppa in även de som inte hör hemma där som mår bäst av att vara på utsidan. Att vi, jag och paddan och grodan och snigeln inte delar den här uppfattningen är alldeles uppenbart, inte heller den vildkatt som följde efter mina egna huskatter och hade slagsmål på matsalsbordet.
Någon som anar vart jag vill komma? Jo, som vanligt när jag skummar igenom nyheterna i allehanda tidningar på webben så finns det alltid något som får mig att reagera. Som jag ibland måste få skriva om. Så var det idag. Jag läste tidningen Dagen på webben och såg bilden av rockbandet som spelade i kyrkan där gitarristen drar ett riff ståendes uppe på altaret. Kyrkoherde Olof Lönneborg tycker inte att det är så mycket att bråka om. Han beskriver inspelningen som "ett nytt kulturellt grepp". Flera kyrkor i trakten var aktuella för inspelningen, men valet föll på Njurunda kyrka för akustikens skull.
Jovisst, ett nytt kulturellt grepp är det. Men jag vet att vilken präst som helst som skulle ställa sig uppe på altaret förmodligen skulle få minst en varning, kanske avsked? Men nu var det inte det som det skulle handla om utan detta med öppna dörrar. Tydligen är det rockgruppens texter som har upprört mest. Det är här som den öppna dörren kommer in, eller snarare vad som kommer in genom den öppna dörren. Pelle Svensson ordförande i kyrkorådet hävdar att det är viktigt att ha en öppen kyrka. - Den Svenska Kyrkan måste vara en öppen kyrka.
Det tycker jag med. Men vi tycks ha helt olika skäl till och målsättning med det. Jag tror på en öppen kyrka, för att ge så många människor som möjligt att få chansen att möta Gud. Att skapa möjligheter för evangelium att nå ut till människor som söker och längtar efter tro. Dvs mitt fokus är att det som ryms inom kyrkan ska nå ut, att kyrkan ska få vara en öppen dörr mot folket. Pelle Svensson tycks ha en motsatt uppfattning, att kyrkan ska öppna dörren för att så många som möjligt ska få chansen att framför sitt budskap där. Dvs han tycks ha fokus på vad som kommer in genom dörren. Det är en avsevärd skillnad.
Att jag har min dörr öppen hemma beror på att jag önskar få in frisk luft, skapa en öppen och välkomnande atmosfär för mig och mina barn, och våra gäster. Det betyder inte att vem som helst har rätt att flytta in och möblera om. Nu fick jag i alla fall objudna gäster som jag vänligt men bestämt bad att gå. Kan vi vara så naiva att vi tror att vi genom att öppna dörren och upplåta kyrkorummet så här kommer att nå ut med evangelium?
Att oreflekterat tala om en öppen kyrka och nya kulturella grepp är att lämna dörren öppen för helt andra krafter och utsätta oss för risken att göra en och annan groda. Nya kulturella grepp kan riskera att vi faller på eget grepp. Jag var inte på den här konserten, däremot har jag varit med i många andra sammanhang som jag inte tyckte hade så mycket med tro och liv att göra. Det har inte gjort mig så upprörd, mest trött och kanske lite besviken, jag vill ha mer av min kyrka. Men precis som små grodor kan vara ganska ofarliga så måste vi inse att det finns större grodor som som kyrka inte bör göra. Allt har inte bara sin tid utan också sin plats. Och jag vet vad som hör hemma på ett altare, och det hör inte ihop med vad bilden visar från Njurunda kyrka.
Så låt oss fortsätta tala om vad som är en öppen kyrka och hur vi skapar möte mellan människa och Gud, en plats där vi kan få tala evangelium. För visst behöver vi en öppen kyrka, bara vi vet varför! Vad gäller Jesus behöver vi inte bekymra oss, ingen låst dörr i världen kan stoppa honom! Frågan är om han blir igenkänd överallt när han kommer...
Inlägg
3 kommentarer:
Väl reflekterat, huvudet på spiken!
Visst blir man trött på sådana här ogenomtänkta saker..
Håller med till 100 %. Tycker att Kyrkan är ett heligt rum,en symbol för religiöst liv som byggs för att människor skall få platser för att lovsjunga Gud, möta Gud i bibelläsningar och bön, ta emot sakramenten och i stillhet samlas inför Guds ansikte. Författarinnan Kerstin Ekman skrev för några år sedan några kloka ord i en kritisk kommentar till att kyrkan börjat använda olika populistiska metoder att locka nya besökare. ”Om ljuset och trivseln blir det enda som möter en människa som går i kyrkan kommer en dimension av den religiösa upplevelsen att gå under… Varför talar ingen om för dem att kyrkorummet är ett rum annorlunda alla andra rum,” undrar hon. Hon fortsätter: ”Många, kanske de de flesta nu för tiden, kan inte acceptera att människor med en särskild tro och en särskild utbildning deklarerar: det här rummet är heligt. Vi är individer med oåterkalleligen splittrade men vaksamma medvetanden. Vi måste själva övertygas, var och en av oss. Men att skapelsen är helig och att vissa rum kan återge och gestalta den innebörden är inte något man intellektuellt kan låta sig övertyga om. Det är en upplevelse och en erfarenhet.”
Om vi inte håller ent här - vad blir nästa steg - pub, visning av sex film köra "svart musik". Det lockar säkert en del nya besökare, men ingen Gud.
Att vara tydlig med vad kyrkorummet tillåter och inte tillåter är egentligen inte ett problem. Men när vi gör tydligt de gränserna så uppfattas vi ofta som intoleranta och slutsatser dras att vi även omfattar andra åsikter än dem vi uttalat oss om. Att fvi vill göra kyrkorummet uteslutande ochg exklusivt och markera gränser för vem som hör hemma där. Det är på ett sätt inte förenligt med en öppen kyrka som också har ett öppet nattvardsbord.
Dilemmat ligger som jag uppfattar det i vad som händer när vi faktiskt säger Nej, detta är inte okej... När vi blir tydliga med vad som hör hemma i kyrkan och vad som inte gör det.
Alldeles självklart kan en rockgrupp rymmas i kyrkorummet. Om man håller sig på mattan förstås. Och med ett budskap som andas den tro och det liv som vi lever här. Men som kan finna ett uttryckssätt som når de människor vi också vil möta.
Men känslan för vad som bevarar och för vad som stör/bryter ner kyrkorummets helighet kan variera från person till person. Det har vi alldeles tydligt märkt i fallet Njurunda. Men det kan också vara så att äldre upplever kyrkorummet vanhelgat av barn som leker i altargången och på sitt eget sätt gör rummet till sitt. Det finns gudstjänstformer som för en del är både främmande och skrämmande som man inte anser hör hemma i vår kyrka.
Att vi hamnar i den här situationen i Svenska Kyrkan beror ju på att vi är det vi vill vara, en öppen kyrka med låga trösklar, där det inte ska vara svårt för människor att hitta in i vår gemenskap. Vi ska inte vara utestängande i vår hållning gentemot människor. Men frågan är vem som sätter agendan? Vi kan i vårt möte med människor anpassa både vårt språk och våra uttryckssätt men aldrig vårt budskap. Jesus är den samme igår, idag och i morgon. Mot det får vi ställa allt vi gör. Annars sviker vi vårt uppdrag. En öppen kyrka som stänger dörren om Jesus är inte längre en kyrka.
Skicka en kommentar