Vi var på lovsångsmässa, jag och barnen. Efter sista sången, Spikarnas lovsång, sa 9-årige sonen: "Mamma jag började gråta..." Den rörde starkt vid hans hjärta. På väg hem levde sången högt, i alla fall de strofer han kom ihåg, och som den medievane frågade han sedan om man kan ladda ner den i mobilen. "Den skulle jag vilja lyssna på varje kväll."
Är det inte så vi vill avsluta våra dagar? Med att lämna över det som blev fel, tacka för det som var gott och be om en ny dag och en ny möjlighet? Det är ju det vi gör i familjen, varje gång någonting gått tokigt. Vi ber varandra om förlåtelse. Det kanske inte sker med en gång, men det kommer ikapp oss, känslan av att vi inte är hela tillsammans när osämjan eller de hårda orden bor kvar mellan oss.
Är det inte så vi vill avsluta våra dagar? Med att lämna över det som blev fel, tacka för det som var gott och be om en ny dag och en ny möjlighet? Det är ju det vi gör i familjen, varje gång någonting gått tokigt. Vi ber varandra om förlåtelse. Det kanske inte sker med en gång, men det kommer ikapp oss, känslan av att vi inte är hela tillsammans när osämjan eller de hårda orden bor kvar mellan oss.
Vem har sagt att syndanöd är en vuxen känsla, att bara den vuxne skulle vara religiöst mogen att längta efter upprättelse? Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn... Det betyder ju inte, som någon trodde, att om man inte har tagit emot tron som barn så är det kört sen... Men barnet är som ett öppet kärl mot himlen, kärleken faller som ett regn och fyller det. Och ikväll rörde Gud vid ett ungt hjärta. Som somnade med frid i sitt bröst, nynnande orden: Jag är förlåten... En bekräftelse att allt är väl, allt är gott.
Inlägg
1 kommentar:
Ja du, tänk vad vi ofta berövar barnen evangeliet. "Jag skriver till er barn, för synderna är er förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till er, ungdomar, för ni har övervunnit den onde. Jag skriver till er föräldrar, för ni känner Fadern." Naturligtvis kunde den gamle Johannes kalla ALLA i församlingen för "mina barn" - men i verserna ovan har jag faktiskt alltid tänkt mej att han särskilt riktar sej till just - barnen (och de övriga olika åldersgrupperna). Och just barnen får orden om syndernas förlåtelse för Jesus namns skull. Som jag minns var det extra svårt att behärska sej när man var barn, på gott - och ont. Ilskan, avundsjukan, alltihop var så svårt att dölja (vi vuxna är LITE bättre på det ibland). Pappa brukade bära mej i sin famn när jag som liten hade gjort något riktigt dumt och var ledsen för det - och så sjöng han Joel Blomqvists gamla läsarsångsrefräng (en riktig avlösning): "Var vid gott mod, min son, / var vid gott mod, min son, / dina synder förlåtas dej!"+ Vem skriver de sångerna för våra barn idag har jag undrat. Vad fint att höra om din pojke och "hans" sångupplevelse!
Skicka en kommentar