Mina dagar bygger på att allt fungerar som det ska, inget oförutsett får hända. Det är ungefär som med ekonomin. Jag vet vad pengarna räcker till och det gör de - nästan. Men händer någonting så går allting omkull. Det är ett liv utan marginaler.
Så var det också i onsdags. Som vanligt går jag ut och sätter mig i min bil, på väg till ett möte. Varför skulle den inte starta som den alltid annars gör? Men det gör den inte, den är stendöd. Panik! Jag är totalt beroende av bilen både för arbete, boende och barn. Kommer ingenstans annars. Ser vår vaktmästare på väg att köra från församlingshemmet och springer ikapp henne. Hjälp! Med hjälp av en man från Brandservice som var med henne får vi startat med startkablar, och jag börjar köra mot Skärhamn. Vi misstänker fel på batteriet. Till macken måste jag väl ändå komma, tänker jag, men med 400 meter kvar dör bilen. Panik igen! Ringer efter ny hjälp och startkablar. Denna gång kommer jag fram till macken och man lovar att titta på bilen. Så får jag hjälp att ta mig till hemmet där jag skulle ha gudstjänst. Får löfte om skjuts till nästa gudstjänst 1,5 mil bort. Våra go'a vaktmästare kommer efter en timme och har dessutom hämtat upp mina barn i skolan på vägen! Det är jordiska änglar med doft av himmel som går genom rummet... Och dessutom, när vi kommer till macken så är bilen lagad. Det var batteriet, inget mer. Dyrt nog för en ekonomi utan marginaler, men det kunde varit värre. Jag gick in och frågade om jag skulle ropa ett Halleluja. - Om du vill, svarade hon. Och det gjorde jag.
Så var det också i onsdags. Som vanligt går jag ut och sätter mig i min bil, på väg till ett möte. Varför skulle den inte starta som den alltid annars gör? Men det gör den inte, den är stendöd. Panik! Jag är totalt beroende av bilen både för arbete, boende och barn. Kommer ingenstans annars. Ser vår vaktmästare på väg att köra från församlingshemmet och springer ikapp henne. Hjälp! Med hjälp av en man från Brandservice som var med henne får vi startat med startkablar, och jag börjar köra mot Skärhamn. Vi misstänker fel på batteriet. Till macken måste jag väl ändå komma, tänker jag, men med 400 meter kvar dör bilen. Panik igen! Ringer efter ny hjälp och startkablar. Denna gång kommer jag fram till macken och man lovar att titta på bilen. Så får jag hjälp att ta mig till hemmet där jag skulle ha gudstjänst. Får löfte om skjuts till nästa gudstjänst 1,5 mil bort. Våra go'a vaktmästare kommer efter en timme och har dessutom hämtat upp mina barn i skolan på vägen! Det är jordiska änglar med doft av himmel som går genom rummet... Och dessutom, när vi kommer till macken så är bilen lagad. Det var batteriet, inget mer. Dyrt nog för en ekonomi utan marginaler, men det kunde varit värre. Jag gick in och frågade om jag skulle ropa ett Halleluja. - Om du vill, svarade hon. Och det gjorde jag.
Vi sa ofta så förr: "Det kunde varit värre, tänk på hunden Lajka som man skickade ut i rymden" (citat från Mitt liv som hund). Tänk om det hade varit på den mörka skogsvägen barnen och jag körde sent om kvällen för två veckor sedan? Tänk om det hade varit hela generatorn som varit trasig? När man börjar med att förbanna kanske man ska välsigna istället. Det är en from tanke... som Anton Glanzelius ger uttryck för i filmen. Det kunde varit värre.. Men nu var det inte värre. Vi är med på banan igen, bilen och jag. Den startade i morse, den ska nog göra det i eftermiddag igen. Om inte så ... ordnar det sig nog ändå.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar