I våras sprang jag ihop men en kär vän, bloggade om det i april, J.I.T. Just in time... Om någon vill läsa mer. Det var ett sådant häftigt möte. Jag kom från min sida av köpcentrets stora parkering, han hade kommit för att överaska mig, men inte där utan hemma hos mig. Våra vägar korsades utan att någon av oss anade att det skulle bli så. Minst av allt jag förstås, som trodde att vännen var åtminstone 12 mil bort... Han visste ju att han var i mina krokar men inte att jag var så nära och just där. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det mötet när jag nu i tre dagar har förkunnat över olika texter som handlar om den yttersta tiden och Världens möte med Jesus.
Ingen av oss vet när. Som en överraskning, utan att vi kan veta när, kommer han. Vi kan inte räkna ut tiden, möjligen tolka tecknen han ger oss. Men jag tror att det mötet kanske blir något av det möte jag fick uppleva på Stenungs torg i våras. Att helt plötsligt och totalt överaskande stå ansikte mot ansikte med den jag älskar. Att se hur hans armar slås ut och få falla in i dem. Om den jordiska kärleken kan vara så underbar och himlastormande, hur ska då inte den himmelska bli...? Att få stå ansikte mot ansikte med Jesus. Att få se honom öga mot öga och kasta sig i hans famn. Vågar jag tro att det för var och en av oss som längtat så länge ska finnas tid att för en stund och ett ögonblick få vila där? Jag vill tro det.
Och när han då kommer finner han oss precis där vi är. Mitt i livet, mitt i allting som vi står i. Oförberedda men ändå redo. För det är ju så han säger, att vi ska leva förberedda så att det när han en gång kommer ska bli ett gott möte...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar