Men de kunde inte hitta honom...

i dagens evangelietext möter vi den 12-årige Jesus i templet. Josef och Maria har varit i Jerusalem för att fira högtiden som seden var. När de är på väg hem upptäcker de att Jesus inte är med i sällskapet. De vänder tillbaka och söker efter honom i tre dagar. Vilken förälder som helst inser vilken förtvivlan och skräck det är att inte finna sin son. Men till slut finner de i alla fall Jesus. Kanske hade de förväntat sig att hitta honom förlorad och borttappad och nu lycklig över att ha blivit återfunnen av sina föräldrar. Istället för att hitta Jesus, olycklig, övergiven och förtvivlad finner de honom i templet där han sitter och lyssnar, som om han inte ens för ett ögonblick hade tänkt tanken att han skulle vara saknad eller att någon skulle vara orolig över vart han hade tagit vägen. Han han verkar inte ens förstå deras oro. Varför letar in efter mig? Det borde ni väl veta att jag måste få vara där min fader är…

De orden visar oss hur självklart det var för Jesus att templet verkligen var Guds hus, men också att hans förhållande till Gud var alldeles särskilt och unikt. Gud kunde nog kallas Israels Fader, men att en enskild människa kallade honom "min Fader" är ett mycket högre anspråk som Jesus nu gör med en barnslig självklarhet!

Evangelium idag säger något viktigt om Jesus, att detta på ett sätt måste ha varit en brytpunkt för honom, att han börjar ana och lyssnar till sin kallelse och att hans samhörighet med Fadern är alldeles unik. Gud som är vår Fader är Jesu Fader på ett sätt som ingen av oss kan göra anspråk på. Någonting händer med Jesus i templet. Han hittar hem.

Men texten kan också säga oss någonting om vår egen väg för att hitta hem. Om du känt dig som en bortbyting i det liv som är ditt och äntligen får uppleva den där samhörigheten som inte handlar om ursprung och historia... Som handlar om ett hem som är så mycket större än de genetiska familjebanden. Ibland måste vi bryta upp från vår egen miljö, till och med från våra nära och kära, innan vi hittar vår riktiga familj. Det är då det blir viktigare att följa sin kallelse än att visa hänsyn och vara ett lydigt barn eller en lydig vuxen. Att följa kallelsen från Gud även när vår omgivning inte förstår. Medan vi känner att vi äntligen kommer hem så kan det finnas andra i vår omgivning som tycker att vi alldeles har förirrat oss och gått vilse. Som vill ställa oss på rätt väg igen. Då kan det krävas mod att stå fast i vår kristna identitet. Även när människor inte förstår varför vi går den väg vi går.

Men det finns ännu ett perspektiv i mötet med Jesus i templet idag. Josef och Maria har tappat bort Jesus. Inte förrän i skymningen då de redan påbörjat resan hem upptäcker de att de inte har Jesus med sig. Bilden av den borttappade Jesus kan också vara en bild för vår kyrka. Att vi riskerar att tappa bort Jesus även här och utan att vi omedelbart märker att vi inte har honom med oss på den väg vi går. I en värld och en kyrka som är allt mindre benägen att sätta namn på Gud så riskerar Gud också att förlora sin gestalt, namnet Jesus. De diffusa gudsbilderna byts ut med ord som kraft och energier… Plötsligt är Jesus inte längre med i sällskapet.

När Josef och Maria upptäcker det så söker de inte genast på det rätta stället. De ägnade några dagar att leta i ressällskapet, bland släktingar och bekanta. Sedan söker de runt omkring i Jerusalem. Det var först när de sökte i templet som de fann honom, där han funnits hela tiden. Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?

Då får vi inse att det också är där vi hör hemma tillsammans med honom. Med frimodighet får vi ta till oss orden från Hebréerbrevets idag: Kristus är betrodd att råda över Guds hus. Och: Guds hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet som vårt hopp ger oss.

Låt oss stå fasta i det hoppet och i den frimodighet som Jesus visar oss till. Att det är hos honom vi har vårt hem. För var skulle vi annars vara än hos honom? Amen