Är jag en SAAB?

Då menar jag inte nedläggningshotad... Men någonting fick jag lära mig i går på P1s kåseri. Att när man ska starta en SAAB så måste backen ligga i. Detta var förvisso då en bild för vänsterpartiet som alltid anses behöva backa en bit innan man kan ta sig framåt...

Det finns ju olika sätt att starta på, den ena är att låta växel ligga i från början, ta ett jätte skutt och hoppa iväg. Eller ha en för hög växel från början och då går det bra trögt, då har man inte fordonet med sig. Ett annat sätt är att lägga i backen... Det är inget dåligt sätt att starta, i alla fall om man ska ut ur garaget. Men om vi struntar i bilen för ett ögonblick och tänker på oss själva, eller som jag nu gör på kyrkan och på hennes sätt att hantera då många och svåra och som det verkar verkligen brådskande frågor att fatta beslut om? Hur gör vi? Vi kan ju ligga och spinna i friläge, vi kommer ingenstans men vi värmer upp motorn, känner efter kollar så att alla är med innan vi ger oss av. Alternativet är backen då. Precis som på SAABen. Att se bakåt innan vi rör oss mot framtiden. Att vi ser att vår historia hör ihop med den väg vi är på och vilken väg vi tar, vilka vägval vi gör och vilka beslut vi fattar. Men att backa tar tid, kräver att vi har total kontroll åt alla olika håll för att undvika kollisioner, och det går inte att lägga i en högre växel. Oerhört frustrerande för den som har bråttom. men varför har vi bråttom? Jo, jag förstår det, jag vet att de6t finns väldigt många som tycker att vi har segat oerhört länge i en angelägen fråga. i evighetens perspektiv kanske det inte är så länge, men i en livstid är det nog så. En kollega sa till mig i ett samtal igår om kyrka och politik och beslutsfattande att "det är bara Djävulen som har bråttom". Citat från Umberto Eco, I Rosens namn. Även om vi inte är på väg mot fel beslut så är det fel att köra över församlingar och alla instanser som behöver lugn och ro på sig att få samtala om äktenskapsfrågan så som den nu framställs, helt könsneutral, helt relativ och med ett och samma begrepp till en och samma vigselordning. Många församlingar skulle vara beredda att ta ett steg mot två vigselordningar och två olika begrepp inom kyrkans ram. Men riksdagens beslut och kyrkomötets snabba krav på ett likvärdigt begrepp inom kyrkan gör att många inte hinner med, inte hinner bearbeta, känner sig överkörda. Vigselordningen förändras, förvandlas, viktiga och för oerhört många, angelägna Jesusord plockas bort till förmån för andra med en eventuellt tvivelaktig tolkning av dess innebörd i just detta sammanhang.

Det är därför jag funderar över att det vore en poäng att starta resan i backläge. Och jag vet att väldigt många anser att jag har fel. Vilket för över till nästa och lika angelägna fråga som behöver lyftas. Vad ryms i svenska kyrkan ? Vilka ramar gäller för oss som präster? Hur många vägar och spår finns det? Var kan vi mötas i teologiska samtal med respekt för varandra utan att vi börjar kasta ord såsom rädsla och homofobi, bibelfundamentalist, efter varandra? Jag vågar tro att det finns rum för ett beslut i kyrkan med rum för och den djupaste respekt för olika samlevnadsformer.

Att våga backa för att kunna ta ett steg framåt är inte självklart den långsammaste vägen. Men det kan vara ett bra sätt när vi inte vill köra ifrån eller köra över någon. Medveten om att många idag känner sig överkörda av kyrkans attityder och tycker att det är dags nu, så vill jag försöka lyfta frågan över själva sakfrågan kring beslutet om vigselordning och äktenskap och låta oss föra ett samtal också om hur vi kommer till beslut. och att vi innan dessa har lyssnat till alla röster och tar tag i samtalet kring konsekvenserna av beslutet, för alla parter. För inte någon, vem det än är, vilken uppfattning man än har ska känna sig överkörd.