När livet är som värst

... då vet vi att vi är på rätt väg, när allting är mot oss och det är kämpigt. Ungefär... Ingen har sagt oss att kristenlivet skulle vara en dans på rosor, glitter och glamour. De stora kristna ledarna, apostlarna och förebilderna har både smädats, hånats och dödas. Idag talar man ofta nedlåtande om människor med en bekännande tro på Jesus.

I söndags var det Fastlagssöndagen, Se vi går upp till Jerusalem... Jesus är rätt så klar över vad som ska hända och han berättar för lärjungarna, hela hans tal till dem är som en programförklaring för lärjungarna om Människorsonen som ska lida och sedan uppstå på den tredje dagen. Medan han talar kommer en blind man fram och ber om att få synen tillbaka. Och den blinde blir seende igen och jag gissar att det första han ser är Jesus. Men lärjungarna är fortfarande förblindade, kanske av maktens eller av framgångens rus. För de har vandrat runt med Jesus, inte oemotsagda förvisso och inte utan motstånd, men de har sett Jesus göra under och nu är det på väg mot politikens och maktens centrum i Jerusalem. Det kan bara bli bättre, nu ska Jesus få visa vem han är.

Men Jesus vet att han har en annan väg att gå. En väg som både bildligt och bokstavligt talat är en uppförsbacke. På väg upp mot Golgata, där livet ska berövas honom, makten, allting kläs av honom, plagg för plagg tills han står ensam kvar, övergiven. Smärtornas man. Men han vill försöka få lärjungarna att förstå, öppna deras ögon. Men de förblir blinda undrande, oroade. Trots det så tvekar de inte att följa med, jag undrar om det skulle ha gjort det om de verkligen visste vad som väntade dem. Någon skulle säkert ha backat, någon skulle återvänt hem. Någon kanske skulle dröjt på stegen och följt efter på avstånd för att se vad som händer.

Jag tänker på sången Ge mig O herre, öppnade ögon... Vi behöver också be om öppnade ögon, för att se Jesus för att kunna följa honom, för att se vilken väg han kallar oss att gå. Insikten om att livet i tron, tillsammans med Jesus inte är framgångens väg på det jordiska planet. Visst, jag ska inte förneka att även den som är kristen faktiskt har framgång, kan berömmas för att han eller hon är kristen. Det är helt okej, så länge tron inte kräver offer... Så länge vi inte behöver klä av oss något av de jordiska plaggen som passar så för den här världen, det kan vara ekonomiska tillgångar, det kan var ställningstaganden och åsikter och solidariteter som går rakt emot det etablerade samhällets Såsom när man vill att kyrkan ska anpassa sig till majoritetens uppfattningar Det är då det kan börja kosta, börja bära emot.

Livet som kristen är inte självklart bäst när det är som värst, men det kan vara så att det är just då som du är som närmast Jesus. Och frågan vi får ställa oss nu på väg mot påsken, vill vi se honom, vill vi följa honom, vill vi be om öppnade ögon...