Tro är ingen affirmation

Jag har precis skickat iväg barnen till skolbussen. De var tidigt påklädda och ute långt innan det var dags att gå, hoppade i den stora snöhögen som vaktmästarna hade skottat ihop för dem, gårdens all samlade snö. En sådan gärning är omsorg :-) , när snön lika gärna kunde legat utspridd längst gårdskanterna! Det var inte svårt att motivera dem att stiga upp, andra mornar kan det vara segare, men längtan efter att få kasta sig ut i snön gjorde att både frukost, tandborstning och påklädning gick som en dans. När det är snö är allting roligt! Till och med det som vi kanske inte alltid längtar mest efter, att stiga upp en kall morgon och gå till skolan, nog för att skolan också är rolig... oftast.

Snön är denna dagens motivation som gör livet lekande lätt, åtminstone för barnen. Men jag vet att det är många som suckar tungt över snön som föll i natt. Det ska skottas, det blir halt och otillgängligt. Själv älskar jag snön, det blir ljust och glatt, (fast även på vägbanorna).

Tron kan också vara det som kan motivera oss att möta dagen, även om dagen är fylld av bördor. Hjälpa oss att möta vardagen. Dock är det en stor skillnad på snö och tro, i själva verket finns det ingen likhet alls...

Tron är inget utanpå, någon ytlig glasyr som förtärs eller smälter bort, tron är levande och verklig. Tron är den som kan bära också i tristaste dagar grå. Men tron är också mer än motivation. Tron är ingen affirmation som vi intalar oss för att stå ut med det meningslösa.

Affirmationer är positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation.

Typ jag möter dagen med tanken, det finns en Gud det finns en mening, jag är älskad... Allt detta är helt sant. Gud är levande och verklig, Gud vill ge oss en mening även i det som känns fullständligt meningslöst, även där sträcker sig Gud till oss. Vi är älskade. Så älskade att Gud gav sitt liv på korset för oss. Men det är inte sant för att vi intalar oss det, det är inte sant för att vi upprepar det tillräckligt många gånger. Det är inte utifrån oss själva som Gud blir verklig. Utan genom att Gud är verklig. Tron kan få ta form i mig, leda mig, följa mig, fördjupa mitt liv och hjälpa min dag. Med ett djup långt bortom orden. Och jag kan känna igen mig i glädjen, i barnens glädje över det nyfunna, längtan efter att fånga upp, ta allting i sin hand och göra det till sitt.

Det är bländande vitt idag. Och precis som med tron så ser vi olika på det här med snö. Det finns de som inte begriper vad det ska vara bra till, men jag tänker att den människan aldrig har varit ett barn:

Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin.

Spring ut och lek!!!