Att bli skammad...

Det finns inget ord som heter så, skammad. Men Göran Larsson använder det i sin bok, Skamfilad. nu finns ordet som beskriver vad så många av oss fått uppleva. Känslan av att inte höra hemma, att inte passa in. Upplevelsen av att någon slår ner våra gränser, tröskar ner vår integritet... Till slut står vi där med öppen dörr, utan möjlighet att låsa om oss. Blir ett villebråd som gör att allt som närmar sig riskerar att förvandlas till ett hot. Och vad gör man med den som hotar? Håller fienden lugn... Hur gör man det? Jo, anpassar sig. Så mycket som möjligt ser till att göra den andre till viljes, faller in i den mall som krävs för tillfället, stämmer av vad som förväntas av en, en kameleont mot omgivningen. Det är en känsla som är svår att beskriva. Innerst inne längst ner i maggropen vet vi att det som sker är fel. Men vi förmår inte vända det. Vi fortsätter putsa på fasaden...

Tänk att få låta den rämna istället, om fasaden rämnar kanske det ger material till att bygga upp en ny tröskel, en skyddsmur mot alla kritiserande röster, både de inifrån och de utifrån... Ett filter som släpper igenom den sunda kritiken, också den både inifrån och utifrån. Som hjälper oss att känna igen. En av mina godaste vänner sa till mig; man kan vara helt uppriktig med dig, det är så skönt, för jag vet att du kan ta det. Hon har rätt. Man kan säga vad som helst. Och utnyttja det, att jag inte kan säga ifrån, att jag inte har några filter eller trösklar för vad som är rätt och orättfärdigt. Min vän har aldrig utnyttjat det, aldrig någonsin, men andra har... utan att någonsin mena något illa, egentligen. För jag kan ta det... Har lärt mig det.

Men jag tror att det går att bygga upp gränserna igen, integriteten, insikten om var det egna ansvaret börjar men också var det slutar. Och ha frid med det. Det handlar inte om att börja säga Nej... Det är så många som tjatar om det, du måste säga nej, säga nej kan man väl alltid! men att säga nej utan att ha ångest för det. Det är en helt annan sak.

Som kristna talar vi ofta om förkrosselse, jag har sjäölv pplevt den, men för en människa som är skammad är förkrosselsen bara ett svar på det hon redan vet, jag är ändå ingenting värda. Först när vi kan älska oss själva och se på oss så som Gud ser på oss, kan vi förkrossas... Inse att vi i allt är beroende. När vi vågar göra oss oberoende av nåden från människor omkring oss, vad de tycker tänker och säger. Då kan vi öppna vårt hjärta för Gud...