Beröm är också makt

Jag är fortfarande inne i processer kring boken jag läser, av Göran Larsson, Skamfilad. Jag funderar en del kring beröm... Hur man kan använda det för att skamma någon... Jag är uppfostrad med att man inte ska berömma om det inte finns skäl till det. Det är alldeles givet att man alltid ska försöka göra sitt bästa, även om man inte kan göra mer än så. men man ska aldrig göra mindre. Bra är bra nog. Ett gott arbete är den bästa belöningen. Mer än alla ord. Ändå vet vi att det inte är så. För att kunna ta kritik när någonting inte är bra behöver vi också veta när vi har gjort något bra. Bli bekräftade i det. men bekräftelsen kan slå över i skamning och i maktmissbruk. Jag har upplevt hur människor använder beröm, inte för att bygga upp utan för att så att säga "godkänna". Dvs, att när jag vet att jag är nöjd med det jag gjort så kan en annan människas beröm förvandlas till ett godkännande, utan vilket det jag gjorde inte skulle vara något värt. Mitt arbete blir inte legitimt i sig för vad det är utan genom den andres godkännande.

Detta är en oerhört svår gränsdragning, och kanske måste vi påminna oss om det, när vi vill berömma någon, att veta varför vi gör det och med vilka motiv. Jag funderar ofta på det med mina egna barn. Vad signalerar jag genom det jag säger, både av kritik och beröm? Sonen sa häromkvällen; men om det jag gör inte är okej så är ju inte jag okej... Och är det så vi reagerar på positiv och negativ kritik så blir ju vår självkänsla beroende av vad andra människor tycker och tänker om det vi gör. Jag är bara bra när någon annan säger det till mig, jag är inte bra om någon riktar kritik mot det jag har gjort. En människa med låg självkänsla kan inte skydda sig mot vare sig den positiva eller negativa kritiken. De blir som nålar eller pilar in under huden med den ständiga frågan: Duger jag? Är jag okej? Eller inte?

Sluta aldrig att uppmuntra, sluta aldrig att berömma, men använd inte berömmet för att legitimera en annan människas ansträngning eller prestation med en godkännandestämpel... Det är en avgörande skillnad mellan det och rak, ärlig, uppriktig uppmuntran och uppskattning. Och det går inte att ta fel på vilket som är vad. Uppmuntan är till för den som ska uppmuntras, godkännande är till för den som ska godkänna. Att berömmet är till för att jag själv ska glänsa, min egen roll ska stärkas istället för den jag uppmuntrar.. De har helt olika syften och får helt olika resultat.

Om det jag gör inte är okej, då är väl inte jag okej? Jag hoppas och önskar att jag ska kunna ge mina barn den sunda trygga självkänslan som också förmår att uthärda gränser och motstånd. Som hjälper dem att se att de alltid är älskade, vad de än gör och vad som än händer... Att de alltid är okej... Men så kommer insikten om att min självkänsla också smittar av sig på deras... Då finns det en del att jobba med...