Jag kan simma men jag vågar inte...

... sa han medan han försökte kämpa för att ersätta de snabba ängsliga sprattlande arm- och bentagen som fick honom att sjunka istället för att bära honom. Att chansa på tilliten i livet är som att ge sig ut på djupt vatten, att veta att man kan, men helt enkelt bara inte vågar. Så enkelt är det förresten inte. Vi längtar efter att kunna kontrollera, att ha fotfäste över allt där vi går. Och att ge oss ut på djupt vatten utan bottenkänning är att släppa kontrollen och öva sig på tilliten. Jag kan simma men jag vågar inte. Jag känner igen mig. Förvisso är jag som fisken i vattnet, både över och under ytan, men hur har jag inte levt med samma rädsla för att leva som sonen för att simma. Har jag vågat lägga bort allt det som jag byggt upp kring mitt liv som ska hjälpa till att hålla mig flytande? Har jag vågat kasta bort allt det i förtröstan och tro, i tillit på att livet ändå ska bära? Att jag ska bli buren? Det kanske är dags nu... Att släppa kontrollen och helt enkelt börja vada, utåt, på djupare vatten... och inse att jag kan simma...