Om att komma hem

Nyss hemkommen från konfirmandläger.. Det är en underbar känsla, man har givit allt och får nu bara vila, det är nästan som i himlen... Hur det nu är där. Vi talade lite om det på lägret och när vi ledare satt och pratade så funderade vi över vem vi mest av allt skulle vilja möta, bortsett från Jesus då... Jag skulle vilja möta Samuel, min lille pojke som dog vi födelsen, få känna hans levande kropp i mina armar och framför allt så skulle jag vilja möta hans blick, vilja se på honom och att han såg på mig. "Jag har väntat på dig mamma, längtat..." Och så när jag nu kom hem så gick jag upp mot mitt hus och där i trädgården kom två alldeles livs levande sprudlande ungar springande, ropande - Mamma! Vi har längtat efter dig. Och jag har längtat efter er, svarade jag, som jag har längtat efter er. Just så tror jag att det är att få komma till himlen. Mötas av den famn som säger: Jag har längtat efter dig. Och jag får se in i de ögon som ser på mig... Och jag är säker på att jag också får möta Samuel... hur han ser ut? På något sätt tänker jag mig att han i alla fall måste kunna springa. Rusa in i min famn, som mitt eget älskade barn, såsom jag som Guds barn får springa in i Jesu famn...