Kaninhus och andra byggen

Jag bygger ett kaninhus. Det kommer säkert att bli bra, jag gör det på mitt eget och enligt grannens uttalande "kreativa sätt". Dvs jag börjar att bygga, kollar vad jag har, tänker lite, bygger vidare, saknar lite saker, inser att det är söndag, inga affärer öppna. Lägger bygget till vila och låter kaninen ha det lite lagom primitivt. Men under tiden som jag sitter där och ser henne nyfiket upptäcka de nya utrymmena så ser jag ju också vad hon behöver och vad hon tycker om. Tänk om jag gjorde en färdig ritning från början som inte alls stämde med hennes behov... Just nu består det av lite hus, för lite väggar, men bra staket, dåligt tak och kompletterande bur. Måste ses! men det kommer bli bättre, jag lovar, på måndag när jag har tillgång till både gångjärn och hönsnät... Frågan är förresten om man verkligen får bygga på en söndag... Mellan gudstjänsterna...

Men som så ofta så går mina tankar mellan projekt och planer till liv och verklighet, också kyrkans. Tänker på det stora projekt kyrkan är på väg in i samkönade äktenskap. man kan ha många olika tankar och uppfattningar kring det och det har vi, sådan är vår kyrkan, vi är inte en åsiktsgemenskap utan en måltidsgemenskap, för att citera känd biskop. Det finns en mångfald i många olika sammanhang i kyrkans nav, på nådens hav. Men det som gör mig orolig är de senaste uttalandena från kyrkans centrala ledning är att "beslutet får komma först och teologin sen". När det gäller kaninhus så går det att snickra lite här och där, men vad gäller tro och liv så måste vi veta vad vi gör och varför och för den som så vill, varför vi inte kan och varför vi inte gör det. Annars är jag rädd att det kommer att rasa. Vi behöver veta vad vi gör och varför, vi behöver se över våra rum, för vem finns det rum och hur ska vi samsas... På vilket sätt kan vår kyrka få vara ett gott hem för alla? Där ingen ställs utanför?