Att lägga ner ett projekt...

Är det ett misslyckande? Jag stod i ett stort projekt i mitt liv, har väl gått in i flera sådana som jag hoppats på men som inte har hållit hela vägen. Nu var jag på väg in i ett sådant. Ett hem, ett hus som skulle bli en trygghet för mig och mina barn. Allt var så gott som klart då det visades sig att huset bar på så stora skador att jag såg det hela som ett enormt stort riskprojekt. Garantierna för att att reparationer etc i framtiden skulle säkerställa oss från följdverkningar, mögelskador etc gjorde att jag inte kunde fullfölja köpet, jag utnyttjade rätten i köpekontraktet att efter husbesiktning (som jag förvisso bekostat) låta köpet gå tillbaka.

Till en början så fylldes jag av en så stor besvikelse, vi ville ju verkligen detta. Jag kände att jag hade Gud med mig in i beslutet också. Och det vet jag att jag hade, guds kärlek och Guds beskydd, som inte ropade, nej, nej, nej, du kommer aldrig att klara det, det fattar du väl... En Gud som den goda föräldern backar upp och går med, som är med så långt så att han sedan ser, här är det bra, hit men inte längre, du är mitt barn, jag älskar dig, jag vill inte att du ska fara illa. Gud som ropade, backa! Sådan är Gud. Låter oss ge oss av på våra projekt, börja bygga våra drömmar, men håller också sitt beskydd över oss, om vi kan lyssna. Om vi inte ändå rusar på.

Jag vet inte vad nästa projekt bli, någonting kommer att hände, tänker att nu ska vi gå lite mer i takt, herren och jag, det ska nog bli bra, förmodligen mycket bättre. Men jag ville, jag vågade, jag försökte och Gud log. Det var inget misslyckande, det var helt enkelt ett försöka att leva livet som människa. Och ta ansvar för det.