Det finns ingen synd... eller?

är det lätt att utropa i debatter och i TV-soffor, i kulturfilmer, i teologiska och humanistiska forum. Men, om man som Anders Piltz i GP idag jämför, skulle skriva samma ord över portalen på väg i till Auschwitz, det finns ingen synd, så smakar plötsligt orden lite mer beskt än kultursoffans något hjärtligare svammel. Det finns synd, det finns ondska, det finns död. Jag har just nu i den underbart vackra sommarmorgonen suttit på prästgårdstrappan och sett ut över min trädgård, det lever växer och frodas, med kaffekoppen och ostsmörgåsen bredvid mig läser jag tidningen. Synd, ondska död. Jag skulle egentligen bara kunna gå till mitt eget liv, mitt inre liv mina tankar, men också till mina handlingar och underlåtenheter för att snabbt erkänna, jo visst finns det synd.

En del har svårt för att ta det, kanske för att synden begär en bekännelse och en omvändelse, och med handen på hjärtat, vem vill vända om i alla lägen? Vill vi inte som den förlorade sonen ibland hellre ta vårt arv och springa ut och leva livet, leva loppan? Jag vill, ibland i alla fall. Men det resulterar mest i ett vilset liv och i att jag längtar hem igen, längtar hem till den stora famnen som förlåter redan innan jag hunnit få bekänna. Som längtat mig hem till sig igen. Visst finns det synd, och visst finns det nåd. Inte den moraliserande, vad var det jag sa nåden som man kan få höra från besserwissande omgivning som gärna vill njuta av att redan innan veta att det inte skulle gå vägen... Som inte ser sin egen synd. precis som den hemmavarande brodern, han som inte trodde sig vara förlorad, han som trodde sig vara hemma men inte riktigt tycktes ta sin faders kärlek på allvar. Inte sin broders heller.

Jo visst finns det synd... Annars skulle det inte finnas ondska och död. Annars skulle tidningar och rubriker inte skrivas med så svarta rubriker varje dag om en trasig värld. Det står inte så mycket om Gud som gråter, det står inte så mycket om hur Gud med sitt eget blod på marken visat vägen till ett liv utan död. Men där, från honom med de de trasiga händerna sträckta mot oss finns nåden, kärleken, försoningen... Han som gick in i världen och konfronterade synden, ondskan och döden. Han som också är trasig kan hela mig som är trasig,m kan hela världen som är trasig. Men om vi inte förmår se vårt trasighet, hur ska vi då bli helade?