Om djur och människor, igen...

Jag började med att skriva en kommentar till Gunnel i nedanstående blogginlägg men det blev så lång så det får bli ett eget inlägg, läs alltså Gunnels kommentar till "Men om jag vill det."

Jag delar Gunnels uppfattning om uppståndelsetro för människan. Men i Bibelns berättelse om de nya himlarna och den nya jorden finns ju också djuren med... Om allt detta kommer vi en gång få veta.

Men dilemmat är att det inte håller att grunda en profan begravningslagstiftning på efter som alla har rätt att begravas på våra kyrkogårdar som idag. Idag finns det dock på flera ställen särskilda delar av kyrkogården där människor av särskild religiös härkomst ligger, i Göteborg finns också judiska begravningsplatsen. Vem vet i framtiden kommer flera sådana här konfiessionella begravningsplatser uppstå, eller så får vi ligga som vi lever, i en salig blandning. Men att därtill ta steget att även begrava djur på samma plats är att gå ett steg längre. Att man tänker sig att kunna göra så tror jag beror på flera saker, dels har husdjuren fått en oerhört stark ställning i våra hem. Husdjur har vi alltid haft men den gamla tanken att när dom dör så dör dom håller på att upphöra. Människor lägger ner oerhört mycket pengar på sina husdjur. Jag har själv haft en hund som fick operera tassar och medicineras. Men när det var slut så var det över, då avlivades han och vi lämnade honom där för att hanteras så som man hanterar döda husdjur. han kremerades och lades på djurkyrkogården i Fagersta. En liten mindre hund hade vi kanske kunnat gräva ner i skogen, med risk för att djur skulle gräva upp och äta av honom, det var vi inte heller bekväma med. Det var inget svårt beslut att fatta, vi väntade dessutom barn och där låg vårt fokus.

Men det andra dilemmat idag är att genom bland annat, tror jag, det nya sättet att se på människans utveckling, genom evolutionens grundprinciper så har gränserna suddats ut mellan människa och djur och människans särställning är inte längre lika unik. Människan är ett djur bland andra djur om än något mer framststående i vissa fall. Vi har till och med teologer som uttrycker sig så här: människan är kapabel till mer ondska än djuren, människan är det farligaste djuret i tillvaron. Annas Eviga (Anna-Karin Hammar) Även inom kristen tro håller människans unika position att försvagas.

Undersökning ar bland unga människor säger att de kan ha en större kärlek till sina djur än till människor. Lili Paivärinta, uttalade sig upprört för Ulf Larssons sak och sa hon sörjde sin hund lika mycket som sin pappa. På det sättet förstår vi att hon älskade sin hund väldigt mycket, men om hon hade sagt att hon sörjde sin pappa lika mycket som sin hund så tror jag att många skulle fundera och undra om motsatsen i stället. Men förmodligen inte om man känner Lili, vilket jag inte gör, annat än genom media som en stor djurvän. Men av tradition har människor stått oss närmast och så har vi också behandlat varandra och djuren. När ett djur inte längre har förutsättningar att leva så avlivar vi det, det gör vi inte med människan.

Men jag torr att vi kommer att hamna i en schism om djurbegavningar skulle bli verkligt då människor kommer att uppleva sig besvärade och illa berörda att bli begravda tillsammans med djur. Idag får man inte ens ta med sig en hund in på kyrkogården, katter och råddjur springer dock friskt som dom vill liksom mördarsniglarna kryper... Detta blir vi besvärade av men döda djur sida vid sida med människor tycks inte bekomma.

Eller så är det som jag funderade på från allra första början att den stora stötestenen ligger i att inte få som vi vill, att vi är så vana vid det och att det är oerhört svårt att säga emot det som är en människas sista önskan. Men det är nu och kommer att fortsätta vara så att vi önskar sådan som inte är förenligt med vår samhällstruktur med juridik och annat, en del kan vi kanske ändra på. Ännu har inte så många skrivit så mycket om att man inte gärna vill ligga sida vid sida med hundar och katter på kyrkogården, att man inte gör det nu är alldeles säkert ett tecken på att man helt enkelt inte går i polemik med en människa som sörjer. Men jag är ganska övertygad om att de allra flesta önskar även fortsättningsvis se sina kyrkogårdar som en vilo plats för våra samhöriga, dit djuren då inte räknas av samma dignitet.