Heter ett program som Viasat Tv 8 ska köra. Fast det där med den rödgröna röran är mitt tillägg.. Vet faktiskt inte vad programmet ska handla om. Tror att det skulle handla om Tv-historia. Men det triggade igång min fantasi. Kanske för att jag såg mitt eget efternamn, ett efternamn som jag bar som barn men inte burit på lång tid som vuxen men nu bär igen och förmodligen alltid kommer att bära... Jag börjar faktiskt känna mig hemma med det även om jag fortfarande tänker efter efter tre år hur jag ska skriva min namnteckning. Den ser inte riktigt ut som när jag var 25 år... Då jag skrev den senast. Över fortfarande på slängen på det sista T:et...
Men nu var det inte det som det skulle handla om. Ja började helt enkelt fundera över milstolpar i mitt eget liv. De där avgörande stunderna som faktiskt gjort skillnad. Minns att jag gjorde en lista på det en gång. Ett slags livs-CV. I rött och grönt. Rött för det som varit avgörande men jobbigt, grönt för det som varit underbart men ibland alldeles för kort... Och nu när jag funderar över de där milstolparna igen så inser jag att det inte med självklarhet är så att det som förut var rött fortfarande är rött och det som var grönt ännu är grönt. Det är helt enkelt en rödgrön röra...
Vad har då haft avgörande betydelse i mitt liv?
Alldeles för många saker som jag inte skulle skriva i en offentlig blogg, de som känner mig vet att fylla i just de hållplatserna, men jag kan se att det finns vissa nedslag som jag helt enkelt inte skulle vilja leva utan... De jag skulle velat vara utan tänker jag faktiskt inte skriva. Det är mitt.
Mitt liv
Min tro
Mitt möte med Gud
Min kärlek
Mitt äktenskap
Min prästvigning
Mina tre barn, både de två jag har och honom jag miste, ja jag vill faktiskt inte vara utan honom.
Den omvälvande förvandlingen som helig Ande lyckades åstadkomma med mig
Mina verkliga vänner
Min flytt till mitt nya liv och mitt nya hus...
Och jag inser att de största milstolparna är personliga och privata, det handlar varken om pengar eller karriär. Om titlar eller meriter. Utan helt enkelt om det som är jag, det som är mig mest kärt och som jag älskar.
Och till detta måste jag också föra den utrotningshotade Aladinpralinen i ena hörnet på den röda Aladinasken med körsbärssmak. För den är jag beredd att starta en revolution. En ny rörelse. Bevara körsbärspralinen! Den har räddat många dystra stunder i mitt liv. Och ni som älskar mig vet det. Vet vägen till mitt hjärta! Ett litet körsbär i likör överdraget med choklad och ni har min kärlek och lojalitet för resten av livet!
Kramis till er alla från en Malmqvist på väg... :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Om det vore så enkelt ändå. En pralin (som också är min favorit)...
=/
Nä, det kanske inte är så enkelt. Själv delar jag min favorit med mina bröder... Av någon anledning älskar i alla fall tre av oss syskon samma pralin... Vilket kan orsaka stora konflikter... Det är väl så livet ser ut. Och att kärlek är att ge bort det man själv vill ha, det stora offret, typ...
När jag är ledsen över utvecklingen i Sv Kyrkan tar jag fram en gammal psalmbok och läser vad de trott...
Deras förankring i bibeltexterna finns i psalmerna.
Och första assosiationen till dig var sjömanskyrkan i Göteborg och Torsten...men jag är inte så kyrklig, så det kan räcka till släktforskning.
Däremot är jag väl förtrogen med att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa (fast ibland efter väldigt många år)
NU förstår jag det sista stycket, om körsbärspralinen! Såg just Marabous reklam/omröstning... =)
/L
Skicka en kommentar