tomrum = utrymme

Ofta tänker vi så fort det uppstår ett tomrum, vad ska jag fylla det med? Vare sig det gäller tomma hörn i vårt hem eller i vårt hjärtas inre. Vi står helt enkelt inte ut med tomrummet. Jag tror att vi behöver öva oss i det. Att se tomrummet som ett utrymme. Som en plats som kommer att låta sig fyllas, när Gud vill det.

Finns det ett sådant tomrum i ditt eget liv? Sådant som du tvingats släppa taget om eller den som övergivit dig? Eller det du förlorat? Och så jagar du efter att fylla det tomrummet med något annat eller någon annan. Jag var besatt av att jag måste ha en helt ny finservis eftersom den andra försvann i bodelningen. Nu har jag två. Men det gör mig inte till en lyckligare människa. Det gör bara att jag har mindre plats i mina skåp medan mitt hjärtas tomrum fortfarande är lika stort efter vad jag förlorat. Det var inte servisen jag ville ersätta...

Men om vi låter tomrummet stå tomt ett tag så finns det en möjlighet att det vi längtar efter faktiskt kommer till oss utan att vi söker eller jagar efter det. Att vi helt enkelt får sätta oss ner och vänta, i en sådan där lagom omänsklig förnöjsamhet. Då kan Gud få en chans, en möjlighet. Många gånger är vi alltför snabba för att ge Gud en chans, vi hinner liksom förre hela tiden. Och sedan tror vi att det är Guds tanke och vilja i det som skedde. Medan vi faktiskt aldrig gav Gud chans att agera.

Passivitet räknas sällan till våra goda dygder. Det är kanske dags att uppgradera den... För i vårt över agerande samhälle så får faktiskt Gud sällan en chans att komma till tals, om inte vi kan lära oss att tystna och stilla oss en stund. Nu ska jag öva mig i det... Och om jag inte kan finna det jag längtar efter så kan ske det jag längtar efter kan komma att finna mig... Någon gång. Om jag ger rum för det.Tomrum...