Löftena kunna ej svika... ? En passionshistoria

Jag har bestämt mig, så långt som man kan bestämma sig, jag vill aldrig bli sviken, jag vill aldrig bli bedragen eller lurad. Någon gång mer i mitt liv. Bli avförd... Längre än så kommer jag inte i mitt lärjungaskap, i alla fall inte på vägen genom hjärtats passionshistoria. Tänker på Petrus som lovade så stort, som fick komma tillbaka, som Jesus älskade av hela sitt hjärta. Men det är klart, när han väl kom tillbaka så gav han allt, till och med sitt liv, det är kärlek... Den kärlek som icke söker sitt.

Jag undrar hur bränd Jesus kände sig, hur bortglömd och bortkastad han kände sig på korset, där bara några få stod kvar. Johannes och Maria... kanske några till.. Petrus hade skräckslagen lommat iväg...

Mitt hjärtats passionshistoria har också fått sina törnen. Jag vet, man ska inte se bakåt, utan framåt. Man kan inte gå genom livet baklänges, stirra sig blind på förtreten och bli bitter. Det är inte särskilt fruktsamt. Nu går jag framåt. Tänker någonstans, aldrig mer... Det ger mig hopp, faktiskt. Tro. Att säga "aldrig mer" är ett sätt att säga Ja till livet. Och nej till det som vill bryta ner.

Nu går vi in i passionstiden. Det är många löften på den vägen, och många törnen. Och framför allt ett ljus i mörkret, tron på att det alltid, alltid finns en väg vidare. De löftena sviker aldrig.